För någon vecka sedan, mitt i vår uppstart av renoveringen av Umeå kulturhus, fick vi reda på att huset skulle säljas. Affären sas vara så gott som klar, det skulle bara skrivas under. Priset var tydligen en symbolisk summa, då det var en del av en större affär där mark bytts fram och tillbaka mellan fastighetsägare och kommun.

Välvilliga personer rådde oss att anmäla vårt intresse för att köpa huset, då kommunen i så fall skulle vara tvungna att lägga ut det till öppen försäljning. Så det gjorde vi. Som en desperat åtgärd för att kunna fortsätta verksamheten. För vi har inget hopp om att få fortsätta efter 2019 då vårt kontrakt löper ut. Inga tecken visar på det. Inte med en privat hyresvärd.

Vi har haft så stora förhoppningar för de här gamla lokstallarna. Det är ett slitet gammalt hus med massor av skavanker, men vi älskar det. Vi vet att om vi bara fick tid och trygghet, så skulle vi kunna förvandla det till en sprudlande plats för Umeås kulturliv. Där kulturen själv tillåts undersöka vad som är möjligt.

Endast kommunen kan erbjuda den långsiktighet som kultur kräver för att få verka utan oro. Därför är det så viktigt att fastigheten fortsatt är i kommunens ägo.

Vi förstår att politikerna har tagit ett försäljningsbeslut, men vi har också fått veta att beslutet rent juridiskt kan rivas upp. Eller att man i kommunfullmäktige, måndagen den 30 november kl 09.00, kan besluta att sälja det till oss. Inte för att vi vill äga det, men om vi måste.

Vi har läst kommunens motiveringar de senaste åren, till varför Umeå är så fantastiskt, och visst håller vi med.

”En inkluderande, dynamisk och demokratisk stad måste våga se konflikterna, respektera skilda tolkningar och skapa utrymme för dem som sällan hörs.”

Snälla låt detta vara sant även 2015.