En person spelar en central roll i Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia. Det är den svenska narkotikapolitikens arkitekt och fader, socialläkaren Nils Bejerot som var aktiv under 1970–80-talen. Genom att beskriva drogerna som ett hot mot den svenska kulturen och narkotikamissbruket som en annalkande epidemi lägger han grunden för den svenska politiken.

– Den svenska narkotikapolitiken har byggt mycket på idéer om att just Sverige är lämpat för att bli narkotikafritt, säger Magnus Linton när jag träffar honom på ett kafé i centrala Stockholm, samma dag som boken ska bli nominerad till årets Augustpris.

– Om man tänker efter framstår det som en ganska galen idé från början, fortsätter han. Hur ska man kunna bygga ett narkotikafritt samhälle?

Det är det som gör att Sverige sticker ut internationellt. I många länder och på FN-nivå har det funnits mål om ett drogfritt samhälle som någon typ av vision, men inget annat demokratiskt land har gått lika långt som Sverige.

– Det unika med Sverige är att man faktiskt har försökt förverkliga det – och inte bara försökt utan varit övertygad om att man måste förverkliga det – för att den svenska välfärdsstaten Sverige på sikt ska kunna överleva. För vänstern var det folkhemmet eller välfärdsstaten som stod inför total upplösning medan det för högern var den svenska nationen eller det svenska folket.

Magnus Linton har släppt flera böcker tidigare om bland annat den svenska djurrättsrörelsen och den europeiska radikalhögern. Det är inte första gången han blir nominerad till Augustpriset utan har blivit det för både Americanos (2005) och Cocaina (2010). I grunden är han journalist och har bland annat varit chefredaktör på tidningen Arena och kulturjournalist på Expressen och Dagens Nyheter. Men det var när han arbetade som reporter på tidningen Arbetaren på 1990-talet som han började intressera sig för svensk narkotikapolitik. Han skrev en essä om den så kallade rejvkommissionen som startade som reaktion på bland annat klubben Docklands. Kommissionen syftade till att minska nyrekryteringen till drogmissbruk bland ungdomar men enligt Linton handlade det inte bara om att bekämpa droger utan om att eliminera en hel kultur.

– Här kom en massa ungdomar och gick ut och dansade. De drack ingen sprit, de drack en massa vatten och slängde i sig några piller och så dansade de i 12 timmar. Det var ett osvenskt beteende liksom och den polisiära mobiliseringen mot rejvfenomenet hänger samman med föreställningarna om narkotikafrågan som någonting som kom utifrån, som hotade vad man uppfattade som ett i grunden rationellt och kontrollerat folk. Det är ju fortfarande olagligt att spontandansa på svenska krogar. Det hänger samman.

Nils Bejerots teorier bygger mycket på synen att det finns ett ”vi” och ett ”de”. ”Vår” kultur hotas av ”de andras” kultur, utan att det riktigt tydliggörs vilka de andra är, menar Linton. I boken hänvisar han till VPK:s Jörn Svensson som menade att Bejerot representerade ”en fascistoid människosyn”. Den kopplingen kan man nog göra, konstaterar Magnus Linton, men säger att han är mer intresserad av det han kallar vardagsnationalism än av extremism och ytterkantsfenomen.

– Jag är mer intresserad av den typ av nationalistiska och kulturchauvunistiska föreställningar vi alla bär på och reproducerar. Att undersöka svensk identitet och vad det är som bygger den och hur föreställningarna om Sverige och svenskhet utvecklas. Och där tycker jag att narkotikafrågan är högintressant eftersom den också präglas av populism byggd på myter om Sverige.

– Det finns många likheter mellan Bejerots föreställningsvärld och dagens alarmistiska främlingsfientlighet. Det är samma retoriska figurer, samma apokalyptiska tankevärld, samma vi-och-dem-tänkande, och det tyckte jag var rätt slående när jag läste Bejerots texter. Det var som taget ur Sverigedemokraternas tankevärld. Då var det narkotikan, i dag är det invandringen.

Att Bejerots idéer, trots att de i många fall ansågs vara extrema, fick så brett genomslag i svensk politik är något som Magnus Linton försöker reda ut i boken. Flera faktorer gjorde att det kom att råda en konsensus inom svensk politik kring det narkotikafria samhället. En av dem är just att narkotikafrågan är så lämpad för populism. När den borgerliga regeringen år 1976 tog över makten var den i stort behov av nya frågor att profilera sig i och narkotikafrågan blev en sådan. Regeringen ville markera mot de social- och kriminalpolitiskt ”slapphänta och naiva 1960- och 70-talen”, säger Magnus Linton.

– Den kulturella vändning narkotikafrågan tar på den här tiden liknar den invandringen tagit i Sverige på senare år. Istället för en konfliktaxel som går längs vänsterns ekonomi-rättvisa-fördelning får vi en som går längs högerns kultur-värderingar-uppfostran. Allt hamnar i en populistisk spiral. Sossarna och vänstern är ju inte alls intresserade av den här kriminaliseringen av eget bruk eller fängelse för påverkan utan de försökte stå emot det här.

Men opinionsvindarna blev för starka. Att aids kom in i bilden i mitten av 1980-talet hade också stor betydelse.

– Med 1980-talets aidspanik fick Bejerots epidemitankar ett uppsving i synen på narkomaner som sociala smittor, idéer om knarkets relation till lössläppt sexualitet och allmän normupplösning. De tankar om en total kulturskymning och de långtgående idéerna om att tvångsisolera eller tatuera hiv-smittade som formulerades då var ofta väldigt influerade av Nils Bejerot.

Den ”bejerotska” teorin som får mest genomslag på den svenska droglagstiftningen är att det är den sociala smittsamheten som är farligast, alltså risken för att droganvändare som inte är tunga missbrukare och synligt nedgångna attraherar ”normala” människor. Genom tankesättet att det är själva normbrottet som är det största hotet istället för preparatens farlighet läggs grunden för kriminaliseringen av eget bruk på 1980-talet. Det ledde till att resurserna började styras om till att fånga in och bestraffa cannabisrökande ungdomar istället för att hjälpa marginaliserade heroinmissbrukare. Enligt Linton är det en av förklaringarna till att det tunga missbruket har ökat mer i Sverige än i många andra länder och att de narkotikarelaterade dödsfallen är dubbelt så många som EU-genomsnittet.

Under den här tiden började också det moraliskt tyngda knarkordet användas flitigt. Magnus Linton berättar att han nästan trodde att ordet var dött när han började arbeta med boken.

– Jag var för optimistisk och nu ser man det hela tiden. Jag läste senast i går i en tidning att man skulle nå de ”knarkande tjejerna”. Men jag har förutspått att knarkordet ska dö. Det är en idiotisk term som bara har tjänat en massa populistiska syften.

Det är en mörk men belysande bild som Magnus Linton målar upp av svensk narkotikapolitiks rötter. Ändå ser han ljusglimtar. Inte i fråga om missbruksutvecklingen, men i fråga om en bättre kalibrerad narkotikapolitik. Politiker kommer inte kunna komma undan med att stå och säga att vi ska förverkliga det narkotikafria samhället. Och det förenklade knarkordet kommer till slut att dö.

Den nya regeringen har visat tecken på att vilja satsa mer på skadelindring. Sjukvårdsministern Gabriel Wikström (S), som han debatterade mot i Svt:s Aktuellt i samband med att boken släpptes, upplever han inte vara ”impregnerad av de gamla nolltoleransteserna” som tidigare ministrar. Men samtidigt ser han en risk att narkotikafrågan blir allt för medikaliserad, individualiserad och helt överlåts till läkarna.

– Sjukdomsdefinitionen av narkotikaberoende lyfter bort gamla otidsenliga stigman, vilket är bra. Men det är ju viktigt att det sociala perspektivet inte försvinner, vilket det just nu finns en stor risk för. Den vanligaste starten på en missbrukskarriär är skolmisslyckande.

Men även om det finns små tecken på förändring så är det svårt att lämna en populistisk retorik, säger Magnus Linton. Att ”krossa knarket”, göra ”rent hus med drogerna” eller bygga det ”narkotikafria samhället” är fortfarande lockande påståenden för en äldre generation politiker, menar han, men ett språk som blir allt mindre gångbart.

– Man måste acceptera att narkotika och narkomaner kommer att finnas i Sverige för kanske all framtid, hur dystert eller skrämmande det än kan verka. Och då måste en politik skapas som inte bygger på fyrtio år gamla narkotikaideologiska dogmer, utan på beprövade metoder för att minska skadorna av det.