Rökslingor svävar upp mot skyn ovanför tomten på Industrigatan i Malmö. Det är oktobermorgon och kylan biter sig in under skinnet. Bland skjul, bilar och husvagnar gör de boende i Sorgenfrilägret upp eldar.

– Det börjar bli kallt nu, därför eldar vi, säger Geri.

Klockan är strax efter nio och Geri har precis stigit upp. Han står i lervällingen utanför skjulet som han delar med en kompis. Gör mest ingenting. Han drar sig för att gå neråt centrum och tigga.

– Om jag har tur får jag 100 kronor på en dag.

Häromveckan rapporterade media om att polisen planerar en stor insats mot Sorgenfrilägret i Malmö. Någon gång i vinter kommer polisen försöka tvångsavvisa boende från marken. Markägaren och Malmö stad har byggplaner för platsen.

Det är oklart vart de runt tvåhundra EU-medborgare som bor här då ska ta vägen.

Geri har hört om polisens planer.

– Polisen har kommit hit och sagt att vi måste gå. Men jag är inte i en situation där jag kan gå hem. Det är galet i Rumänien. Det finns inga jobb där, där finns inget hem, där finns ingenting.

I ett annat skjul bor tvåbarnsmamman Melina. Hon har inte sett sina två barn sedan hon lämnade Rumänien för ett år sedan. Hon tigger så att hon kan skicka hem pengar.

Nu oroar Melina sig för var hon ska bo när polisen tömmer lägret.

– Jag är rädd. Jag vet inte när de kan komma. Polisen är här nästan varje dag. Men de säger inget. De bara stirrar. Det är rasism tycker jag.

Melina kan inte prata mer. Hon måste ordna med frukosten.

Lägret börjar vakna till liv, folk stiger gäspande ut ur skjulen. Vid ingången till tomten står ett gäng och röker en morgoncigg. En av dem är Mariano, som bott här ett år.

– Jag tigger varje dag. Svenskarna är som alla andra. Det finns bra människor och dåliga människor.

Men att återvända till Rumänien finns inte på kartan. Så även Mariano är orolig för polisens planer.

– Om de tar bort våra skjul och bilar, var ska vi sova? Vi har fått en vardag här, någonting som är regelbundet.

En kvinna som heter Alisa kommer fram. Hon frågar vem jag är. Hon gillar inte att journalister kommer till lägret. Hon är rädd att det ska skrivas saker som får folk att tycka illa om de EU-medborgare som bor här.

Till slut vill Alisa ändå prata.

– Vi vet ingenting. Vi väntar på att någon ska komma och säga vad som ska hända.

Alisa dricker kaffe ur en plastmugg. Hon berättar att ryggen gör ont.

– Jag tigger fem-sex timmar om dagen sen måste jag tillbaka hit och vila. Hela kroppen värker.

Hon är rädd att behöva sova på gatan.

– Vi vet inte vad polisen vill. Vi skapar inga problem, vi är bara människor som tigger och tar det folk vill ge oss.