Knappt en vecka passerar utan nya tragedier i den globala migrationens tecken. Allt från afrikanska migranter som drunknar efter att deras båtar kapsejsat i Medelhavet och barn som flyr våld i sina hemländer till lokala lagstiftningsinitiativ som syftar till att utesluta migranter och pappers-lösa. Vi befinner oss mitt i en social kollaps.

Men medan Europas politiker i hög grad stått handfallna har det civila samhället varit handlingskraftigt. Bortom de politiska flosklerna, har vi i praktiken och tack vare ideella krafter, sett provisoriska flyktingboenden, donationer, ovärderligt engagemang och stor medkänsla.

Tillsammans och på olika håll i Sverige har det bildats nätverk bestående av hjälporganisationer, ideella föreningar och privatpersoner. Refugees Welcome, Konvoj för medmänsklighet, Röda korset, Islamic Relief, Ingen människa år illegal, Rädda barnen, moskéer, kyrkor med flera har uppburit ett tungt ansvar. De har erbjudit mat och vatten, donerat kläder, ordnat med boende för personer i transit, tolkat, hjälpt till att samla in pengar för transport, köpt resor, bistått med sjukvård och juridisk rådgivning till behövande.

De senaste veckornas engagemang i Göteborg och runt om i landet är kvittot på att civilsamhället än en gång ligger steget före. I det tidiga mobiliseringsstadiet lyste kommunen med sin frånvaro. Så även om Göteborgs stad, genom socialresursförvaltning, nu finns på exempelvis Stenaterminalen, är kritiken kring hur ansvarsfördelningen mellan kommunen och de ideella krafterna ser ut i allra högsta grad befogad.

Enligt den pressträff som hölls den 24 september, får vi veta att det inte hör till kommunens ordinarie uppgift att ta hand om personer som vill söka asyl. Där-emot råder nu ett undantagsfall och kommunen hjälper till med att ”vägleda, hänvisa och informera”. Med den beskrivningen är den outtalade förväntningen att den praktiska omsorgen ska fortsätta utföras av ideella krafter. Med vilka resurser framgår inte.

Självklart är det betryggande att det civila samhället mobiliserar så snabbt och det är givetvis lika välkommet att kommunen till slut träder in på fältet. Men ser vi till de orsaker som tvingar människor på flykt finns det inga tecken på att det här är ett undantagstillstånd eller ett tillfälligt behov. Så hur fantastiska och oumbärliga alla volontärer än varit de senaste veckorna, så är det helt orimligt att lägga ett så tungt ansvar på ideella krafter.

Vi bör fråga oss hur hållbar en sådan skev ansvarsfördelning är. Framför allt kan en fundera över den etiska dimensionen i att förpassa nödvändiga samhällstjänster, där praktisk omsorg ingår, till ett civilsamhälle som redan går på knäna.

Slutligen blir frågan alltså vilken roll Göteborgs stad vill ha i den sociala kollapsen. Än finns det möjlighet att tänka om. Finns den politiska viljan i kommunen att visa på en hållbar och långsiktig handlingskraft i det fortsatta arbetet kring mottagandet av människor i transit?