För två veckor sedan kom det mest efterlängtade beskedet på länge: Att Ojnareskogen utses till Natura 2000-område. Detta ökar chansen betydligt att Nordkalk förlorar i Mark- och miljööverdomstolen och inte får tillstånd att bryta kalk i detta område med flera hundra rödlistade arter som är av stor vikt för Gotlands vattenförsörjning.

Om vi blickar tillbaka så har det varit en lång kamp, mer än tio år, där både juridiska överklaganden, folkbildning, demonstrationer och civil olydnad har spelat sin roll. Ojnare har setts som kanariefågeln i buren; Kan inte det området skyddas mot exploatering, vilket område är då säkert?

Vad betyder Ojnare då för framtiden? Dels visar det att kamp och engagemang lönar sig. Människor kan tillsammans agera för att få en bättre värld, och allas insatser räknas, från fältbiologen som klättrar i ett träd till tanten som bakar bullar och juristen som skriver överklaganden. För det andra blir det intressant vad Mark- och miljööverdomstolen kommer att komma fram till. Tidigare domar ger ett väldigt starkt skydd för Natura 2000-områden, backat upp av EU-prejudikat.

Men den grundläggande, mer principiella konflikten kvarstår, den mellan exploatering och natur-, miljö- eller kulturvärden. Det finns flera stora gruvprojekt som planeras. I Norra Kärr vid Vättern planeras utvinning av sällsynta jordartsmetaller, och hotar Mellansveriges vattenförsörjning.

I Rönnbäck planeras en nickelgruva av enorm storlek. Där har regeringen beslutat att nickelutvinning går före rennäringen, medan FN har påtalat att Sverige därmed inte skyddar ursprungsfolkens rättigheter. En inventering i år visade att det fins 45 rödlistade arter i det planerade gruvområdet. Dammarna med gruvslam kommer ligga nära Umeälven och hotar att smutsa ner den nedströms. Talvivaarakatastrofen i Finland visar att nickelgruvdrift är riskfylld.

I Gallák nära Jokkmokk planeras storskalig utvinning av järnmalm, som hotar vinterbete för två samebyar. Området har dessutom fina naturvärden, och ingår i världsarvet Lapponia – vilket inte ger ett klart juridiskt skydd. Luleälven hotas om slamdammarna skulle brista. Länsstyrelsen i Norrbotten sa tidigare nej till gruvan, mest på grund av transporternas miljökonsekvenser. Regeringen förväntas göra ett utlåtande under hösten om avvägningen mellan miljökonsekvenser och gruvdrift. Det blir intressant att se hur denna regering kommer ställa sig i frågan.

Minerallagen som ska reglera utvinning och prospektering är svag vad gäller miljö- och kulturskydd. Den bör skärpas betydligt; miljökonsekvensbeskrivningar måste tas med i en helhetsbedömning, istället för att endast en ekonomisk bedömning görs. Pengar måste fonderas i paritet med riskerna för natur, istället för att företaget går i konkurs och samhället ska stå för notan. Mineralavgiften måste höjas så att lokalsamhällen där det sker gruvdrift och annan exploatering kompenseras. Rimligt vore 30 procent. Det finns enligt forskning från Linköpings universitet goda möjligheter att återvinna metaller istället för att starta en gruva. Krav på att undersöka sådana möjligheter innan utvinning börjar bör införas.

Alla dess storskaliga projekt sker i områden med fin natur, där turismen är en viktig del av lokalsamhällens profilering. Gruvorna kommer att till stor del förstöra den möjligheten till intäkter och sysselsättning. I fallet Ojnareskogen gjordes en bedömning av Hans Lööf, professor på KTH, om att fler långsiktigt hållbara jobb skulle finnas utan kalkgruva än med. Automatisering i gruvindustrin kommer att göra att lokala jobb inte blir så många. Fly-in, fly-out jobb dränerar kommuner på resurser utan att det kommer in skatteintäkter.

Det finns alltså all anledning att se över minerallagen. En omställning till ett hållbart samhälle kräver en bredare syn än endast den ekonomiska, kortsiktiga som dominerar nu. Ojnare visar att vi kan uppnå förändring, vi firar nu, men kampen fortsätter!