Något är på väg att hända i Sverige. Fler attacker genomförs och många politiker och debattörer normaliserar våldet. Behovet är stort av ett antirasistiskt civilkurage, skriver Joel Nilson.

Jag läser att olika attacker mot EU-migranter utförts i snitt var fjärde dag sedan årsskiftet. Det vi bevittnar är ingenting annat än en våg av terror riktad mot samhällets svagaste och mest utsatta grupper. Vi kan bara föreställa oss hur etablerade medier och debattörer hade gått i taket om dessa attacker riktats mot människor med svensk bakgrund och med svenskt medborgarskap. Men det har hänt något med debattklimatet. Reaktionerna uteblir. Vi möts av tystnad från dem som annars är så snabba att gå ut till demokratins och ”yttrandefrihetens” försvar, de som reagerar med avsky när exempelvis upprörda stockholmare uppvisar civilkurage och sliter ner rasistisk propaganda i tunnelbanan.

När en grupp människor avhumaniseras och förminskas utan att vi reagerar ökar sannolikheten för att också andra marginaliserade grupper kommer att utsättas på samma sätt. En behöver knappast vara konspiratoriskt lagd för att se att det finns ett samband mellan våldet på gatorna och den hårdnande retoriken i samhället i stort. Sverigedemokraterna behöver inte längre använda hot och våld för att se sin politiska agenda omsättas i praktiken, de har ju andra som villigt sköter det åt dem.

Björn Söder försökte vinna främlingsfientliga poäng efter det hemska dubbelmordet på Ikea i Västerås och valde osmakligt nog att fokusera på förövarnas härkomst. Ett par dagar senare försöker någon bränna ner ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Värnamo. Utanför Malung placerar någon ett träkors vid ett boende för asylsökande och tänder på. Men då gör Sverigedemokraterna inga utspel, uttrycker ingen avsky över det inträffade. Det är inte särskilt förvånande, men det som är verkligt obehagligt är att liknande tendenser går att finna även hos andra allmänt respekterade debattörer och skribenter, något som förstås utlöser stor entusiasm bland nazister på sociala medier. Rasismen visar sig inte alltid i det som sägs, utan lika ofta i det man väljer att tiga om. Gränserna har redan sakta men säkert förflyttats, rasistiska partier har blivit ”invandringskritiska”, antifascism en form av ”extremism”.

Våldet är ingen slump, det är ett direkt symptom på ett samhälle där klyftorna växer och där rasismen är på god väg att normaliseras. Det kan tydligen inte sägas för många gånger: yttrandefriheten handlar inte om rätten att få uttrycka vad som helst när som helst utan att stöta på motstånd. Yttrandefriheten är allas, den är inte bara någras att exploatera på andras bekostnad. Frågan är hur länge vi är beredda att försvara yttrandefriheten för grupper som vill se den avskaffad för alla oss andra.

Det är mycket tal om att vi som protesterar mot rasismen i själva verket gynnar rasisterna. Att vi måste lyssna på varandra istället för att söka konflikt. Som om konflikten inte redan fanns. Som om hatet och angreppen inte redan sedan länge varit högst påtagliga inslag i tillvaron för de vars liv och säkerhet hotas när de högerextrema får ta plats i vår offentlighet. För visst får de ta plats. Ändå tycks det ligga i de högerextremas natur att spela martyrer. Ge en sverigedemokrat möjligheten att fritt sprida sin hatpropaganda i alla tillgängliga medier, hen (troligtvis han) kommer ändå känna sig tystad av kulturmarxister och PK-media.

Det är bara vi som kan förhindra en sådan utveckling. Samtidigt måste vi konstatera att rasism inte är ett problem som går att rösta bort. Det är bara vi som kan säga ifrån när någon sprider rasism på jobbet eller i skolan, det är bara vi som kan riva ner fascisternas propaganda, det är bara vi som kan organisera oss för att långsiktigt göra det svårare för extremhögern att slå rot. De behöver utrymme för att kunna växa, därför måste vi förneka dem det utrymmet.

Skrivbordsliberalerna kommer inte göra det åt oss. En dag kommer vi kunna sträcka på oss och vara stolta över att vi inte lät det hända. Att vi visade antirasistiskt civilkurage.

Men ett motstånd utan visioner är inget hållbart motstånd. Låt oss därför bli bättre på att tala om verkliga konflikter, om det som på riktigt gör skillnad på människa och människa. Låt oss tala om de ekonomiska orättvisorna, bostadsbristen, vårdköerna och utförsäljningarna. Låt oss tala om klasskamp och om gemensam välfärd. Ingen är gladare än den härskande klassen när vi sparkar på varandra istället för att sparka uppåt. Att vi med svensk bakgrund skulle ha mer gemensamt med dem som äger arbetsplatserna där vi arbetar än vad vi har med våra grannar som kommer från andra länder faller på sin egen orimlighet.

Ändå är det just det nationalisterna och deras borgerliga medlöpare vill få oss att tro. Att etnicitet och ursprung överskuggar alla klassintressen. Om vi går på den myten är vi illa ute. Därför borde vi inse vikten av att slå hål på den innan det är för sent.