Migrationsverkets chef Anders Danielsson skickar den 21 augusti ut ett nödrop genom en intervju i SVT nyheter. Han beskriver situationen med ensamkommande barn som ”extraordinär”. Men det som snarare är extraordinärt är att migration ses som ett problem och ankomsten av ensamkommande som ett tillfälligt akut tillstånd.

Finns det bakom detta uttalande en underliggande förhoppning hos politikerna att ensamkommande barn inte längre ska lyckas ta sig hit, eller tror de på allvar att krig kommer att upphöra?

Ensamkommande barn har tagit sig till Sverige sedan första och andra världskriget. Trots Europas extraordinära ansträngningar för att stänga gränser, bygga skyhöga murar och omöjliggöra ankomsten till Sverige fortsätter de ensamkommande barnen att ta sig igenom Europa och genom gränsen till Sverige.

Sociala resursförvaltningens chef, Annelie Larsson, beskriver situationen i Malmö som ansträngd med en dramatisk ökning av antalet ensamkommande den senaste månaden, från 40 i veckan till 40 barn per dygn (Sydsvenskan den 17 augusti 2015). 40 minderåriga som ska ha någonstans att sova, omvårdnad, gode män, etcetra. Barn utan föräldrar med krigs- och flyktupplevelser färska i minnet. Det är en ansträngd situation och för de ensamkommande barnen är denna situation i hög grad extraordinär och akut.

Malmö stad har i nuläget tre kommunala transitboende, det vill säga boende för barn utan uppehållstillstånd som så småningom ska anvisas till annan kommun. Dessa tre boenden med cirka 20 platser var ska klara av att ta hand om barn som kommer hit fram tills dess att de flyttas till andra kommuner i landet. Boendena har sedan starten 2006 blivit överbelastade under somrarna när antalet ensamkommande ökat och när anvisningsförfarandet går trögt.

När Malmö stad märker att barnen stannar i Malmö för länge förlitar kommunen sig på privata aktörer som startar boenden med kort varsel för att sedan stänga ner dem lika snabbt. Anställningsvillkoren för privatanställd personal är oftast timanställning med omedelbar uppsägning. Den kommunala verksamheten för ensamkommande barn i Malmö anses inte vara en verksamhet som ska göras permanent och inte heller ha beredskap som täcker det ojämna antalet ensamkommande barn som anländer. Detta verkar till synes vara en ekonomisk fråga; det är för dyrt att driva en sådan verksamhet i kommunal regi och göra den permanent, speciellt under de perioder när antalet ensamkommande minskar och anvisningsförfarandet går smidigt. Det skulle innebära att boenden står tomma och personal sysslolös. Samtidigt som privata företag gör arbetet billigare, kunde jag under de år jag arbetade som socialsekreterare för ensamkommande barn i Malmö se den stora kvalitetsskillnaden mellan privata och kommunala boenden; mindre personaltäthet, färre samtal med ungdomar där tolk anlitas, sämre kvalitet på mat och hygienartiklar.

Politikernas syn på migration som ett problem, deras förhoppningar om att människor inte ska lyckas ta sig hit och att det sociala arbetet förminskas till en fråga om pengar, resulterar i att de allra flesta boenden för ensamkommande drivs i privat regi och är tillfälliga, med tidsbegränsade avtal från kommunen. De startar när trycket på kommunen blir för stort och stängs ner när antalet barn minskar. Detta gör att kunskap, erfarenhet och kvalitet går förlorad, vilket i längden inte heller är kostnadseffektivt. Privatiseringen av verksamheten ger möjlighet för privata aktörer att göra extrema vinster, personal anställs akut med bristande kunskap och erfarenhet, det leder till otrygga anställningar och framför allt får barnen inte den trygghet och omvårdnad de har rätt till.

Malmö som ankomstkommun har en tuff uppgift att utföra, men nu sätts barns grundläggande rättigheter på spel eftersom det saknas långsiktighet och kvalitet. Malmö stad borde sluta låta ekonomiska resonemang styra mottagandet av barn och ungdomar. Politikerna i Malmö måste sluta se ankomsten av ensamkommande barn som ett kristillstånd som rättfärdigar privatiseringar och dåliga beslut. De bör istället tänka strategiskt hållbart och ta barnens bästa på allvar.