I Sverige finns det mellan 10 000 och 50 000 gömda flyktingar, människor som av rädsla för sina liv väljer en tillvaro i total utsatthet. En utsatthet som är en direkt konsekvens av att Sveriges politiker och migrationstjänstemän inte följer våra egna lagar och bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Under 1980-talet låg Iran i ett åttaårigt krig mot Irak, detta mitt i efterskalvet av en omtumlande revolution där många politiska fångar avrättats. Ett antal år in i kriget hade alla förlorat hoppet, och med hjälp av en smugglare och en enkelbiljett till Turkiet flydde jag, Zara, och min familj landet. Vi lämnade leksaker, jobb, språk, släkt, hem och den enda trygghet vi kände till. Efter en lång resa hamnade vi i Sverige och slussades runt mellan flyktingförläggningar, tills vi fick uppehållstillstånd. Året var då 1988.

Men vad hade hänt med min lilla familj om vi hade flytt landet fem år senare, det året polisen gjorde en razzia i Alsike Kloster? Vi hade anlänt till ett Sverige med ett hårt politiskt klimat, inte långt ifrån det Sverige vi lever i i dag, och med stor sannolikhet hade vi blivit utvisade. Jag och mina systrar hade berövats all vår frihet. Vår pappa hade tvingats in i strid och vår mamma hade blivit av med sitt arbete. Och jag kan inte föreställa mig att vi hade uthärdat livet som gömda flyktingar i Sverige.

I vårt arbete med Ingen människa är illegal kommer vi i kontakt med människor som hotas av utvisning från Sverige och därför tvingas att leva som gömda. Ett exempel är Amira. Hon är ensamstående mamma till tre barn i åldrarna 6, 4 och 2 år. Amira och hennes barn bor i en fuktig källare och var gång hon åker kollektivtrafik eller rör sig på stan har hon en klump i magen av rädsla. Rädsla för att bli tagen av polis. Att bli satt på förvar. Att skickas tillbaka till det hon flytt ifrån. Till hot, förföljelser och våld. Amiras tillvaro är inte unik, det finns många som lever i en vardag fylld av rädsla.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står det i artikel 14 att ”envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”. Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention, FN:s konvention mot tortyr, och ska följa FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Trots detta har Sverige fällts över 20 gånger för att ha behandlat enskilda asylärenden i strid med FN:s tortyrkonvention, vilket är fler domar än något annat land.

Sverige ska ha en rättsäker flyktingpolitik. I dag ligger hela bevisbördan på den asylsökande, vilket är helt omvänt mot övrig rättspraxis, där en persons historia anses trovärdig tills motsatsen bevisats. I nuläget innebär detta att en asylsökande, förutom att bevisa det som den har varit med om, också måste bevisa att den kommer utsättas för detta igen. Få personer som förföljer, torterar eller förtrycker brukar lämna ett intyg på att detta kommer upprepas. Det är en nästintill omöjlig uppgift för den asylsökande att bevisa detta.

Migrationsverket behöver utbilda sin personal och ta in externa aktörer för att få aktuell information om situationen i aktuella länder. UNHCR har rapporterat om brister i denna kunskap hos Migrationsverkets anställda samt asylsökandes advokater och jurister. Det har förödande konsekvenser för asylsökande och tvingar de som hotas av utvisning till ett liv som gömda.

Vi kräver att Sverige ska vara bundet att följa FN:s riktlinjer och aldrig mer utvisa någon till tortyr och förföljelse.

Vi kräver att bevisbördan ska flyttas från den asylsökande till Migrationsverket.

Vi strävar efter en värld utan gränser där ingen människa är illegal.

Ingen människa är illegal Göteborg