Heléne Wiberg

Krönika


Heléne Wiberg
Landets Fria

Vi måste våga improvisera

Jag brukar gå på konserter, lyssna på musiken, känna gemenskapen med de andra åhörarna och se på människorna som spelar. Jag upphör aldrig att förundras över hur märkliga förmågor en människa kan ha. Blicken på noterna, händerna som rör sig över instrumenten och musik uppstår. Så många spelar, gör allt samtidigt, är som en kropp. Orkestern är dirigentens instrument. Beroende på hur dirigenten tolkar musiken kan samma orkester spela samma stycken på helt olika vis.

Jag hälsar på min mor på hemmet. En liten grupp ur spelmanslaget kommer dit och spelar för de gamla. De känner varandra. Åhörarna är på olika sätt märkta av ålder och sjukdom, mer eller mindre medvetna om tid och rum. Men musiken fångar. Inte heller spelmännen är helt unga. Deras kroppar och händerna som hanterar fioler, dragspel och gitarr är märkta av år och arbete. Men skickligt hanterar de instrumenten.

Ledaren ser ut över publiken, hälsar välkommen och får syn på Sven längst bak. ”Men hej Sven. Nu ska vi spela din låt.” Sven lyser upp och lyssnar lyckligt. Så fortsätter det. Programmet uppstår i samspelet mellan publiken och spelmännen. Någon drar några prövande tag med stråken för att hitta melodin och sedan hänger de andra på. Man improviserar sig fram. I huvudet har de hundratals låtar. Många får del av uppmärksamheten, det skapas en gemenskap och en upplevelse. Oförutsägbar och omöjlig att upprepa.

Två så väsensskilda sätt att skapa musik och upplevelse. Organisation och improvisation.

Jag tänker på detta när jag läser mailen från omställningsgruppen. Vårens veckomöten med alla givande samtal. Många nya människor och goda idéer men när några inte återkommer rinner mycket ut i sanden. Vi får inte riktigt till organisationen, informationsflödena, beslutsfattandet. En improvisatorisk process som inte givit påtagliga resultat utan skapat frustration. Men har det varit bortkastat?

Vi är vana i vår kultur vid att sätta upp mål, göra planer, handla och visa på resultat. Om vi bildar en förening, med ordförande, styrelse och stadgar måste vi väl kunna åstadkomma något. Som en orkester med en dirigent. Vi spelar efter noterna. Raka rader. Hen bestämmer hur det ska låta. Det blir tryggt och bra.

Men är vi då inte tillbaka i det konsumtionssamhälle vi vill bort ifrån? Som medlem i en förening kan jag kräva resultat. Jag kommer om det ordnas bra verksamhet, jag blir konsument. Men vad händer då med handlingskraften och mitt och allas ansvar och medverkan? Med improvisation och kreativitet.

Människan är natur. Natur är improvisation. I naturen finns inga gränser eller raka rader. Allt tar sig fram på sitt sätt där det passar bäst.

Därför måste vi våga släppa taget, improvisera, ha tillit till processen och vara nyfikna på var vi hamnar.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu