Det är första gången som Unizon har genomfört en större enkätundersökning med alla kommuner. De ville se om de signaler de får från sina jourer runtom i landet stämmer med den bild som kommunerna själva har av det kvinnofridsarbete som bedrivs.

– Vi visste ju sedan tidigare att kvinnofridsarbetet är lågt prioriterat och att statusen på det arbetet inte är särskilt högt. Det visste vi och det fick vi också bekräftat nu, säger Emma Söderström som är pressekreterare på Unizon.

Enligt den så kallade Kvinnofridsbarometern så har till exempel fyra av tio kommuner inte analyserat förekomsten av våld i nära relationer de senaste fyra åren.

Var sjätte kommun har inte satt upp några mål alls för kvinnofridsarbetet och drygt hälften av kommunerna har inte gjort någon utvärdering under de senaste fyra åren.

Alla kommuner som svarade på enkäten brister i kvinnofridsarbetet.

– Det finns ju ingen som gör ett perfekt arbete så klart utan det finns förbättringsområden även hos dem som ligger högst upp, säger Emma Söderström.

Något som är anmärkningsvärt är att många kommuner upplever att de bedriver ett bra arbete trots att Unizons jourer ger en annan bild. Till exempel har sju av tio jourer inte fått vara med i kommunens planering av att ta fram handlingsplaner mot mäns våld mot kvinnor. Samtidigt säger en majoritet av kommunerna att de värderar kvinno- och tjejjourer väldigt högt och att de oftast är den enda aktören när det gäller skyddat boende som kommunen samarbetar med.

– Det handlar om okunskap och en för låg prioritet av frågan, att kommunerna tror att det krävs mycket mindre än det faktiskt gör. Många vet till exempel inte att socionomer inte har utbildning om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer i sin grundutbildning på högskolan utan förutsätter att personalen har kunskap om det.

Men det finns också många goda exempel. De kommuner som hamnar i topp har oftast ett helhetstänk kring kvinnofridsarbetet, säger Emma Söderström, men många gånger handlar det också om att en engagerad person driver på arbetet i kommunen.

– I grunden handlar det om att de erkänner problemet vilket kan vara motsatsen i de kommuner som kommer väldigt långt ner där man kanske inte tycker att man har behov av samarbete med en kvinnojour eller av kunskap om särskilt utsatta grupper för att man inte tror att de finns i kommunen. Ju mer kunskap man har desto mer upptäcker man att personer behöver stöd och att det finns grupper som missas. Det kan handla om asylsökande kvinnor och barn eller personer med funktionsnedsättningar som utsätts för våld på boenden eller av personer som hjälper dem.

Hur kommer ni att använda resultatet?

– Den fungerar ju redan som ett verktyg för att lyfta goda exempel på kommuner som har ett helhetsarbete. Sedan kommer vi använda den för att hålla koll på kommunerna för vi kommer att upprepa den, kanske inte varje år men i alla fall vartannat år, och hålla koll på om de förbättrar sitt arbete.