Månen tittar fram bakom molnen som glider fram på himlen. Klockan har passerat åtta på kvällen och det är mörkt i Pildammsparken. Då och då lyses Baltiska vägen upp av lyktor från passerande bilar. Nervositeten sprider sig bland rumänerna. Stannar den? Vad vill dom de?

För någon vecka sedan attackerades en man i lägret. Allt enligt den anmälan om misshandel som ligger hos polisen i Malmö. Utredningen har hamnat på hatbrottsgruppens bord.

På dagarna stannar många nyfikna Malmöbor till vid lägret och tittar. Men enligt rumänerna kommer det även besökare nattetid. Det började någon vecka innan misshandeln ska ha inträffat. Alla i gruppen berättar liknande historier. Bilar som stannar till. Någon som trycker på tutan några gånger och åker. En stund senare upprepas allt.

– Det är svårt just nu. Jag sov inte alls igår natt, säger Bela.

Hon är 30 år gammal, kommer från Bistrița i Rumänien och har bott här en månad. På dagarna tigger hon på gatorna.

– Sätt dig i mina kläder. Jag åt inte igår eller i förrgår. Jag kan inte svenska eller engelska. Tänk om du hade åkt till Rumänien. Vad hade du gjort i samma situation, säger Bela.

Det blåser och är kallt men brinner inga eldar. Bela är rädd att den skulle kunna sprida sig och få fäste bland träden. Det började dyka upp tält i parken under hösten och nu bor nära trettio personer på platsen.

Det är andra gången som Bela är i Malmö. Förklaringen till att hon bor i parken är enkel, det var här hon hamnade när hon kom hit första gången och det är här hon har sitt nätverk. Från början fungerade allt bra men på senare tid har det blivit obehagligt. Det är farligt att bo här menar Bela. Hennes kamrater är oroliga och instämmer.

Det är svårt att se i mörkret bland tälten. Gatlyktornas ljus räcker inte in bland träden. Ute på gatan rullar en polisbil sakta förbi. Bela säger att ingen i lägret har berättat för dem om de nattliga besöken.

– Jag kan inte engelska. Det går inte att kommunicera, säger hon.

Hon tänker försöka ta sig tillbaka till Rumänien så fort det går och den här gången vill hon inte komma tillbaka till Malmö.

En röd bil stannar till och möts först av nervösa blickar. En man lastar ur kassar med kläder och lämnar över. Han heter Håkan Johansson.

– Det är första gången jag är här. Jag har läst i tidningen och sett det här när jag cyklat förbi. Jag gillar inte tiggeri men sen är det det här med att vara medmänniska, säger han.

Han ser det som han just gjorde som ”konstgjord andning” och tycker det hade varit bättre att göra något åt situationen Rumänien. Men nu handlar det om människor i nöd konstaterar han innan han hoppar in i bilen igen.

Några dagar efter vårt besök attackeras lägret igen vid fyratiden på morgonen. En kvinna får slag i huvudet av några okända män och förs till sjukhus med ambulans.

Dagarna efter attacken ligger lägret öde. Ingen vågar vara kvar.