Inom fem år ser antalet bilar i världen ut att fördubblas, till två miljarder. I São Paulo dödas en cyklist var fjärde dag. Och i Toronto lägger borgmästaren över 2 miljoner kronor på att få bort cykelfilerna – men aktivister går ut på vägarna mitt i natten för att måla tillbaka strecken. Bikes vs cars tar upp stora frågor som klimat, plats och lobbyism i ett globalt perspektiv. Men det görs genom att enskilda individer och deras engagemang lyfts fram i världsstäder som Berlin och Bogotá.

– Det är en film som försöker att ta sig an ett globalt drama om både klimatet, jordens resurser och växande städer. Det känslomässiga hjärtat i berättelsen ligger på en ung kvinna i São Paulo som cyklar. Hon går igenom en medvetandeprocess och börjar att se sammanhangen, säger Fredrik Gertten.

Brasilianska São Paulo får exemplifiera städerna i länder med växande ekonomier, där både den konsumerande medelklassen och bilförsäljningen ökar stadigt.

– Jag är också i Los Angeles. Det är en stad som en gång hade världens bästa kollektivtrafik men sedan fick världens sämsta. Det här är inte en naturlig utveckling, utan en lobbystyrd utveckling. Många städer går sönder i takt med att bilförsäljningen bara ökar. Blir det för trångt på gatorna bygger vi nya broar och tunnlar, det är en gammaldags politik som har gått in i väggen. Bilen kan inte mer, den är döende, för ytorna i städerna är slut.

Filmen handlar också om hur allt fler cyklister dödas i trafiken och om kampen för separata cykelfiler och cykelvägar. Och Köpenhamn lyfts fram som en förebild.

– Köpenhamn är den levande utopin i relation till många andra städer. 40 procent cyklar varje dag. Tänk om lika stor andel hade cyklat i London, Paris, New York och andra städer, så mycket klimat och olja vi hade kunnat spara. Det är i grunden möjligt.

Fredrik Gertten betonar att han vill inge hopp.

– Klimathotet som vi har över oss går att göra något åt. Vi tror att det är så hopplöst men det är bara ett steg bort och det är det vi måste se. Vi får inte misströsta.

Men det gäller att välja riktning. Just nu blir det både bättre och sämre samtidigt, menar han.

– Det handlar om två parallella utvecklingar. Den ena är städerna som blir bättre och grönare, vilket är positivt. Den andra är en ”road to hell” där det går precis på andra hållet. Dessa trender kan också samexistera. Innerstäderna blir grönare och bättre men den som inte har råd att bo inne i städerna sitter fast i en dysfunktionell trafik och en samhällsstruktur som har gjort folk bilberoende. Folk har fråntagits sina alternativ. Så ser det ut på allt fler ställen på jorden.

Det som Fredrik Gertten blev mest förvånad över under arbetet med filmen var just att båda utvecklingarna sker samtidigt.

– När jag började att titta efter positiva förändringskrafter där fler och fler börjar att cykla i världen, upptäckte jag att bilförsäljningen är större än någonsin. Jag blev frustrerad – jag trodde inte att det var så. Det är fullt race mot galenskapen, vilket inte fungerar.

Och precis samma sak händer i Sverige.

– Trots att vi vet att vi borde äta mindre kött, äter vi mer kött än någonsin, och det har aldrig sålts så mycket stora bilar i Sverige som nu. Det är som om vi inte hör. Folk måste hitta sätt att bidra. Om alla minskar sitt bilkörande lite eller inför en köttfri dag i veckan gör det skillnad. Den sortens tänk landar filmen i.

Samtidigt ligger mycket av filmens fokus på alla lobbyister som vill skydda bilindustrin.

– När jag ville göra en film om cyklande var det viktigt att försöka att visa upp de krafter som inte vill förändra, och hur de som vill förändra står upp mot dem. Det är först när man synliggör de krafterna som världen hänger samman. Det är viktigt att inse att alla inte vill samma sak. Volvo vill sälja mer bilar.

Det gäller alltså att förändra både på individnivå och politiskt.

– De kommersiella krafterna bakom utvecklingen är galna och tar inget ansvar. Därför måste vi tvinga politikerna att ta ansvar. Sverige har ju haft en väldigt stark bilpolitik som en del av vår tillväxtmodell. När andra nu kopierar den borde vi gå i spetsen och säga att det behövs andra modeller.

Intresset för filmen har varit stort runt om i världen. Än så länge är visningar planerade i bland annat USA, Mexiko, Storbritannien, Spanien, Grekland, Kanada samt flera länder i Sydamerika.

– Det finns många som vill förändra i världen, som har längtat efter någon som tar sig an den här tematiken. Jag vill göra film som är en häftig berättelse som folk kan bli berörda av. Sedan hoppas jag att polletten trillar ner och att folk börjar att se sammanhangen. Det kan göra det lättare för folk att aktivera sig.

Politiska ämnen är inget nytt för Fredrik Gertten, som är mest känd för sina filmer om fruktföretaget Dole, Bananas och Big boys gone bananas.

– Försäljningen av Krav-bananer har flerdubblats i Sverige. Jag tyckte inte att Bananas hade ett radikalt budskap. Vi visade bara bananarbetarnas ansikten, de människor som har offrats för att vi ska kunna äta billiga bananer. Det räckte ganska långt. När folk inte kunde hålla det ifrån sig längre krävde de förändring. Jag hoppas att den här filmen ska få en liknande effekt. Men andra måste göra jobbet. Det är bara en 90 minuters film – det är hur folk använder den som avgör.

Fredrik Gertten ser positivt på cyklandets framtid.

– Jag tror att det nödvändiga skiftet närmar sig. Dels för att det är det förnuftiga. Folk som har börjat att cykla har ingen lust att sluta. Det i sig är en kraft. Och dels för att bilen inte kan mer. Världens städer växer drastiskt och om folk ska köra i samma utsträckning som i dag räcker inte ytorna.

Och han säger att han i grunden är optimist.

– Jag tror att det går att förändra världen. Framgången handlar om hur många andra som tror samma sak. Om för många deppar kommer det inte att hända något utan vi måste tro att förändring är möjlig. Det är själva starten.