Transition streets första pilotprojekt genomfördes 2009 i Transition Town Totnes (TTT) i södra England. Idén kom av att omställningsrörelsen i staden ville nå ut till en större krets än de som redan var engagerade.

– Tanken var att skapa ett praktiskt projekt som förde samman grannar. Det skulle gå att genomföra när det passade och nära hemmet, berättar Mary Popham, koordinator för Transition streets på TTT.

Idén är enkel. Oftast börjar det med att någon kontaktar Transition Town Totnes, som ger mer information och uppmanar personen att värva grannar. Omkring sex till åtta hushåll ger bäst resultat, enligt Mary Popham. Varje hushåll får sedan en arbetsbok och så deltar en diskussionsledare från TTT på den första träffen. Därefter ordnar grupperna sina egna möten, ofta ungefär varannan vecka hemma hos varandra. Tanken är att grupperna ska följa arbetsbokens kapitel med en träff per tema: hushållets energiförbrukning, vatten, mat, avfall, resor och summering.

– Grupperna kan använda boken som en utgångspunkt för träffarna men det är upp till dem hur träffarna ska gå till. De kan också dela sina erfarenheter och tips och kanske hjälpa varandra att agera.

Boken innehåller en rad praktiska förslag på olika åtgärder som varje hushåll kan genomföra inför nästa träff, oftast till låg eller ingen kostnad.

– För vissa deltagare kan en del av informationen vara ny men för många handlar det mer om att lära av varandra och att prata om de hinder som finns mot att agera, säger Mary Popham.

Pilotprojekten blev en succé och under 2010 och 2011 utvidgades projektet till 63 grupper som omfattade omkring 550 hushåll. Många deltagare blev också aktiva i omställningsrörelsen lokalt. Utvärderingar visade att de hushåll som deltog minskade sina koldioxidsläpp med i snitt 1,2 ton per år och sänkte sina hushållsutgifter med 570 pund – ungefär 7 300 kronor – om året.

– Men den allra mest entusiastiska responsen vi fick var att folk hade lärt känna sina grannar. I en grupp blev en kvinna sjuk och hon berättade att hon fått ett otroligt stöd från andra i gruppen. De höll ett öga på henne och lagade mat till henne.

I andra fall hjälptes deltagarna åt att förstå sina uppvärmningssystem genom att läsa manualer och besöka varandras hem. Och många gånger fick även deltagare som ansåg sig vara relativt medvetna en push i sitt hållbarhetsarbete.

– Tack vare mötena och deras milda grupptryck upptäckte många att de gick längre än de skulle ha gjort på egen hand, säger Mary Popham.

I dag har projektet i Totnes avslutats men på flera gator lever olika former av grannsamverkan kvar. Bland annat skapade några grupper en gemensam fruktodling och några andra startade en lokal biograf, som båda fortfarande drivs. Nu ser Transition Towns Totnes sin roll mer som ett stöd när andra städer i Storbritannien och övriga världen hör av sig och vill skapa omställningsgator där de bor. TTT har hållit omkring åtta endagsutbildningar och delar gärna med sig av arbetsmaterialet och utvärderingsmetoden som har tagits fram.

– Internationellt har intresset också varit stort, nu senast från USA. De håller på att införa det i flera stater.

Även i Australien och Kanada finns omställningsgator.

– Jag tror att projektet kan fungera var som helst, men materialet behöver anpassas i viss utsträckning eftersom vår arbetsbok var specifik för Totnes, säger Mary Popham.

I Sverige har en första råöversättning av boken till svenska gjorts men innehållet behöver anpassas för en svensk publik, menar Jan Forsmark, projektledare för Omställning Sverige på Hela Sverige ska leva. Just nu för han bland annat diskussioner med lokala aktörer i Göteborg om ett samarbete. Om ett par veckor ska han också träffa representanter för Studiefrämjandet, ABF och Studieförbundet Vuxenskolan.

– Vi ska se om det finns möjlighet att göra ett gemensamt material. Att anpassa det till svenska förhållanden kräver att någon får betalt för att göra det. Transition streets är en god idé som bör få en svensk variant. Att ena grannar kring de här frågorna tror jag är jättebra, säger Jan Forsmark.