I december avslutades det tjugonde internationella klimattoppmötet i Lima, Peru och under veckan som kommer håller FN en konferens i klimatpolitik I Geneve. Arbetet pågår för fullt med att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal som världssamfundet förhoppningsvis kan enas kring under COP 21; FN:s stora klimatkonferensen i Paris i december. Men en stor del av världens klimatforskare är skeptiska till att det kommer vara möjligt för länderna att enas kring ett avtal som har en verklig inverkan.

– Den internationella klimatpolitiken är utformad så att alla parter måste nå fullständig konsensus innan beslut kan fattas. Dessutom finns det intressekonflikter och värdekonflikter mellan stater som gör det ännu svårare att komma fram till något konkret, säger Roger Hildingsson, forskare vid Lunds Universitet som nyligen disputerade med en avhandling om statens förändrade roll i den nya klimatpolitiken.

Han menar att det finns tendenser till att det nya avtalet kommer utformas inte kring globala riktlinjer som reglerar vad stater bör göra utan utgå från nationella intentioner om vad stater är kapabla och beredda att göra. 

– Nationella initiativ kan få med sig andra genom att leda vägen, parallellt med internationellt engagemang. Det finns en uppsjö av lokala initiativ och projekt som ständigt experimenterar och tar steg framåt, säger han.

Som exempel lyfter Roger Hildingsson framgångarna med att avveckla fossila bränslen för el- och värmeproduktion i Sverige. Under de senaste 30 åren har oljeanvändningen för att producera värme minskat till några enstaka procent, medan fjärrvärmen byggts ut kraftigt och kommit att domineras av förnyelsebar energi som biobränslen. Samtidigt är biokraft och vindkraft på uppgång i elproduktionen.

– Det handlar om att staten under ett kvarts sekel har arbetat på i reformistisk anda och designat policys som stegvis kunnat leda till en omställning av dessa energisystem. På fjärrvärmesidan har till stor del kommunerna och kommunala energibolag varit drivande, säger Roger Hildingsson.

Några av de kommande stora klimatpolitiska utmaningarna är industriutsläppen och transportsektorn, där Sverige inte ligger lika bra till enligt Roger Hildingsson.

– Transportsektorn är mer komplicerad att styra. De metoder som har använts för att åstadkomma förändring har hittills främst handlat om ekonomiska styrmedel för att få till så kostnadseffektiva åtgärder som möjligt. Men det kan finnas andra viktiga faktorer än att sätta pris på fossila bränslen för att främja en omställning, som en aktiv samhällsplanering, infrastrukturinvesteringar och att satsa på teknisk utveckling.

Flera kommuner i Skåne ligger i framkant när det gäller att ta egna initiativ för hållbara transporter menar Roger Hildingsson och nämner till exempel LundaMats och liknande satsningar i Malmö. LundaMats är en strategi av Lund kommun för att skapa ett hållbart transportsystem där kollektivtrafik, cykelvägar och utsläppsminskningar prioriteras.

Roger Hildingsson har inte studerat miljörörelsen och gräsrotsorganisationernas möjlighet att bidra i klimatpolitiken specifikt, men anser att deras betydelse för klimatpolitikens utformning minskat. De har en viktig roll för att belysa frågorna, skapa medvetenhet och leda politiken in på en bana där man vågar satsa i större skala på de initiativ som redan tas på så många håll runt om i landet. Dock anser han att miljödebatten har blivit lite infekterad och fastnat i en diskussion där tillväxt ställs mot ”nerväxt”, alltså att producera och konsumera mindre.

– Den stora frågan är ju om vi behöver förändra vårt samhälle i grunden eller klarar vi av att lösa miljöproblemen inom det nuvarande systemet? Själv tilltalas jag av en ”a growth”-inställning, alltså att ställa sig indifferent till tanken på tillväxt. Och istället vara pragmatisk och satsa på policyåtgärder som kan skapa de samhällsförändringar som behövs.

Han menar att det finns risk att världen fastnar i ändlösa förhandlingar som inte ger något och upptäcker att det har blivit för sent att göra något åt klimatproblematiken.

– Man brukar säga att vi har en generation på oss innan vi riskerar skenande klimateffekter. Det behövs kraftfulla förändringar för att undvika en 2-gradershöjning av som skulle få förödande konsekvenser för många samhällen. Om vi inte kan komma överens globalt så måste enskilda stater gå före och visa vad som är möjligt.