Den 22 januari sändes SVT Maja Hagermans dokumentär om rasbiologen Herman Lundborg. En film som belyser en del av det samiska folkets historia samt den tid då inriktningen för svensk samepolitik och -lagstiftning fastslogs. 2014 fortsatte Sverige föra en kolonial politik över landets norra delar där vi samer lever, verkar och för vår kultur vidare till våra barn. Ännu ett år med bristande kunskap, förståelse och respekt för det samiska folket.

Den 26 januari granskar FN-rådet statens efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Nyligen kom Europarådets kritik om utbildning och språk. Sverige har fått återkommande kritik vad gäller samers situation. En situation som kraftigt försämrats de senaste åren på grund av Sveriges mineralpolitik samt hårdare tryck av olika slag på samiska marker.

2014 antog Sametingets parlament motionen om en samisk sanningskommission. Beslutet kan inte vara mer angeläget när vi står inför en verklighet där okunskapen om och ointresset för samiska förhållanden, kultur och samhälle är stor samtidigt som främlingsfientligheten ökar. Tillsättandet av en sanningskommission vore ett avgörande steg i en försoningsprocess mellan staten och det samiska folket.

Det samiska folket har genom historien utstått massiva övergrepp, rasbiologi och en utdragen kolonisationspolitik. Detta har påverkat oss som folk, men även våra barns, ungas och äldres hälsa. Detta utgör trauman som förs vidare från generation till generation och yttrar sig genom psykisk ohälsa: självmord, självskadebeteende bland unga, olika former av missbruk, geografisk flykt med mera. Ohälsan är ofta dold där mörkertalet är stort. Läget försämras då vårdinrättningar med samisk kompetens saknas i Sverige. Som same måste man ständigt förklara sin kultur och grundläggande omständigheter. Bristande skolkunskap om samer, ensidig mediabild samt reproducering av exotifierande bilder av samer gör inte saken bättre. Okunskapen förblir stor hos politiker, lagstiftare, myndigheter och tjänstemän.

Vi samer har ett ansvar att bryta oss loss från koloniala strukturer och kräva vår värdighet åter – vår värdighet som ett folk. Rätten till vår kultur, hälsa, identitet och vårt självbestämmande, oavsett om vi bedriver renskötsel eller ej. Att samer alltmer högljutt börjar kräva gehör för sina rättigheter och kultur måste ses som ett friskhetstecken.

Det är hög tid för Sverige att göra upp med sin historia, förbättra samers situation och respektera urfolksrättigheter, mänskliga rättigheter och barns rättigheter. I det arbetet är det grundläggande att respektera samers rätt till mark och vatten vilket är grunden för vår överlevnad; för kulturutövning, mat, hälsa, andlighet samt för att kunna leva kvar i traditionella områden och föra kulturarvet vidare till våra barn – oavsett om vi lever av fiske, renskötsel, jakt, samiskt gårdsbruk, duodji, jojk, konst, turism, design eller annat.

Fredspristagerskan Rigoberta Menchú sa på MR-dagarna i Umeå att man måste börja med sanningen. Det är steg ett. Inte förrän vi synliggör sanningen – och även den obekväma sanningen – kan vi öka kunskapen och i förlängningen förståelsen. I den processen måste många historier få berättas och rymmas. Även de som tystats ner.

I dag står de allra flesta samer helt rättslösa vad gäller mark och vatten på grund av statens kolonisationspolitik. Detta är varken acceptabelt eller värdigt och påverkar familjer och samhällen. På en del ställen i Sápmi ligger statens ingrepp nära tillbaka i tiden och finns dokumenterade. Faktum är dock att övergreppen pågår än och skapar stort lidande och ohälsa. Staten har genom sin kategorisering av samer skapat fruktansvärda förhållanden för samer att leva och verka inom. Trots att stat, myndigheter med flera gjort sitt allra bästa för att frånta vissa samer deras rättigheter och därigenom försökt förinta samer som alltid levt och verkat i Sápmi har man inte lyckats. Det samiska folket lever kvar. I vissa områden inom Sápmi är dock problemen stora och kommer inte gå över av sig själva. Snarare förvärras. Nya generationer växer upp i ett arv av rättsövergrepp, trauman, osynliggörande och hög risk för psykisk ohälsa. Kort sagt under helt ovärdiga förhållanden. Det ligger på statens ansvar att ta tag i de oförätter och missförhållanden samer lever med och börja behandla samer som ETT folk, utan kategorier, samt anpassa lagstiftningen därefter.

En samisk sanningskommission får inte förväxlas med en vitbok. En sanningskommission är mera omfattande och ska innehålla långtgående åtgärder för reell upprättelse, ställa staten till svars och ge kompensation för det samiska folket. Kommissionsarbetet ska göras med samers eget inflytande även om staten initierar arbetet och tillsätter resurser. Ledstjärnan måste vara att synliggöra historien och de övergrepp som folket utsatts för. Sanningskommissionen ska omfatta hela det samiska folket. Tillsättandet av en kommission får inte innebära att andra processer för att respektera samers rättigheter stannar av utan måste fortgå parallellt.

Kommer 2015 bli året då vi samer ska få se framsteg inom samepolitiken? Jag hoppas och många med mig. Vi måste komma ihåg vad frågan handlar om och inte låta det försvinna i juridiska termer och så kallade ”komplexa frågor” där det ska tillsättas statliga utredningar – det handlar om våra barn, deras hälsa, livsmiljö och framtid – att de har rätt till ett värdigt liv. Tillsätt en samisk sanningskommission.