Sedan årsskiftet leder Sverige återigen en av EU:s snabbinsatsstyrkor, Nordic battlegroup 15. Insatsstyrkan består av 2500 personer, varav 1900 svenskar, som står i beredskap dygnet runt för att inom tio dagar från att ett beslut har fattats av EU:s ministerråd kunna utföra uppdrag i Europa, Afrika, eller Asien.

Insatsstyrkan ska fungera som EU:s brandkår, berättar Torbjörn Larsson, som är chef för styrkan. Den ska kunna användas om det till exempel uppstår en ny konflikt som man inte är beredd på men även om situationen eskalerar i en konfliktzon där EU redan finns på plats som till exempel i Mali, Sydsudan eller östra Kongo. Det kan handla om att assistera vid humanitära operationer, organisera och skydda val och evakuera människor och materiel till att avväpna beväpnade grupper och att även kunna utföra så kallade fredsframtvingande uppdrag.

– Fredsframtvingande är i princip att man tillåts öppna eld utan att någon skjuter på en, att arbeta offensivt. Låt oss säga att du vet att i ett område, i en stad eller i ett byområde, så finns det en beväpnad grupp som trakasserar och gör så att myndigheter inte får tillgång till området. Om man då åker dit och bekämpar de, det är offensivt, säger Torbjörn Larsson.

Nordic battlegroup 15 beräknas kosta Sverige drygt 150 miljoner kronor och det finns 900 miljoner kronor avsatt i försvarsbudgeten om man beslutar att styrkan ska sättas in. Men trots att konceptet med EU:s stridsgrupper har funnits i sin nuvarande form sedan 2007 så har de aldrig använts operativt. Linda Åkerström, på Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, är kritisk.

– Med det i ryggen känns det märkligt att Sverige igen investerar i att leda en stridsgrupp. Det kan jämföras med det bristande engagemang som Sverige visat mot att delta i FN:s mer långsiktiga fredsbevarande verksamhet, säger hon.

Hon pekar också på den kritik som Riksrevisionen har riktat mot de två tidigare snabbinsatsstyrkorna som Sverige har lett, år 2008 samt 2011. I uppbyggnaden av Nordic battlegroup 08 skenade kostnaderna iväg kraftigt eftersom regeringen inte hade satt upp något tak för hur många soldater Sverige skulle bidra med och det beställdes för mycket materiel. Några år senare konstaterade myndigheten att nästa insatsstyrka som Sverige kom att leda, Nordic battlegroup 11, hade dragit ner kostnaderna och över lag fungerat bättre än tidigare år men fortfarande fanns flera brister, bland annat bristande verksamhetsstyrning från Försvarsmaktens sida.

– Det är uppenbart att Sverige gav sig in i battlegroup-konceptet delvis som ett sätt att ställa om försvaret till ett insatsförsvar. Det var helt fel utgångspunkt och har troligtvis bidragit till de faktorer som Riksrevisionen pekar på i sin granskning, säger Linda Åkerström.

Torbjörn Larsson har inte jobbat med de tidigare snabbinsatsstyrkorna och kan inte bemöta den kritik som då riktades från Riksrevisionen. Men han säger att det är stor skillnad nu eftersom man tidigare i huvudsak använde sig av värnpliktiga som anställdes under upp till ett och ett halvt år och som behövde övas upp, vilket har kunnat dra ner kostnaderna.

– I dag använder vi oss av professionella soldater, vi har ju redan färdiga förband, när det gäller till exempel skyddsbataljonen så ingår det då en bataljon som finns i Skåne sedan tidigare så vi behöver kortare träningstid. Vi behöver bara lägga tid på att träna ihop de olika förbanden, säger Torbjörn Larsson.

När riksdagen år 2012 röstade igenom regeringens förslag att Sverige ska leda snabbinsatsstyrkan i år så var det bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som röstade emot. De andra partierna lyckades komma överens om vissa villkor, till exempel att snabbinsatsstyrkan vid behov även ska kunna ställas till FN:s förfogande om FN begär det. Men både Miljöpartiet och Socialdemokraterna har tidigare kritiserat konceptet med EU:s snabbinsatsstyrkor och försvarsminister Peter Hultqvist (S) har sagt att han vill att hela konceptet ses över. Linda Åkerström på Svenska Freds hoppas att det kommer fram under de kommande förhandlingarna om en blocköverskridande överenskommelse om försvarspolitiken.

­– Det är viktigt att försvarsöverenskommelsen tittar noga på Sveriges deltagande i battlegroup-konceptet utifrån hur det bidrar till konflikthantering och till stöd för FN:s verksamhet. Om det inte går att hitta en lösning på hur konceptet ska kunna användas är det svårt att se varför det ska finnas.