Jag bor i Malmö men arbetar med forskning om mänskliga rättigheter i Thailand. Just nu är jag i Bangkok och häromdagen besökte jag ett av stadens många slumområden tillsammans med politiskt och organisatoriskt obundna volontärer. Det påminde mig om det Malmö jag lämnat för ett tag. Här som i Malmö saknar människor tillgång till rent vatten, till toaletter och tvättanläggningar som inte sprider sjukdomar. När Bangkok översvämmas är det människorna i slummen som drabbas värst eftersom de inte bara bor närmast de smutsiga kanalerna utan också för att de saknar andra platser att förflytta sig till. När det regnade som värst i Malmö var de som blev sjuka och aldrig kunde torka sig människor som bodde i tält på mark som inte dränerades. I Bangkok hoppas många av stadens politiker och entreprenörer att katastrofer som översvämningar ska tvinga bort människor från mark som är föremål för spekulation. Jag får intrycket av att det är samma sak i Malmö där människor från andra EU-länder bosatt sig på ödetomter som inte utvecklats på grund av fastighetsspekulation.

Människor i Bangkoks slum är stigmatiserade i staden av flera orsaker, en är att många av dem inte ses som etniska thailändare. Många kommer från andra platser än centrala Thailand, de är mörkare i hyn och pratar grövre. De är fast i en hundraårig tradition av rasism. Rasismen var en stark del i skapandet av den moderna thailändska nationen, liksom vi känner igen från europeisk historia. När hettan kommer tillbaka hit om ett par månader är förstås barn och gamla extra utsatta. Folk söker desperat efter svalka och bakterier sprids fort i mat och i sår. Det krävs inte många kalla nätter i Malmö för att människor ska bli sjukare än dem som har tak över huvudet och ordentlig ventilation och element i sina bostäder.

Ytterligare en sak som påminner mig om Malmö när jag ser slummen i Bangkok är frånvaron av politikernas engagemang. Slummens invånare är självorganiserande, de vet vilka behov de har och får hjälp med att tillgodose dem genom kontakter med frivilliga. Dessa frivilliga är ofta sjukvårdare och socialarbetare, politiskt drivna för förändring av samhällets orättvisor. Likaså verkar det i Malmö vara främst partipolitiskt obundna grupper och individer som gör vad de kan för att avhjälpa nöden. Vilka skyldigheter Sverige har för att sörja för andra EU-medborgare är sekundärt, likaså vad för typ av högre internationell politik som styr strömmar av människor till världens olika hörn. Det är också sekundärt om skånska kommuner försatt sig i en sits där de saknar tillgång till fastigheter till rimliga priser.

Det som är viktigt är att Malmö nu fått flera invånare utan hem. De har blivit våra grannar och de är liksom vi i behov av mat, boende och omsorg.