Om ålen får följa sitt naturliga vandringsmönster så fortplantar den sig och dör i Sargassohavet på andra sidan Atlanten efter en lång vandring. Men vägen dit är kantad av hinder.

Förra året plockade Kustbevakningens personal upp 140 olovliga ryssjor avsedda för ål längs de svenska kusterna. Skånes Fria bad myndigheten gå igenom årets skörd av rapporter. Resultatet visar att det har skett en dramatisk ökning sedan i fjor.

Under 2014 beslagtogs 298 ryssjor, mer än dubbelt så många som året innan. I samtliga fall rör det sig om redskap utan tillstånd, som saknat märkning eller som varit felaktiga.

Sedan 2007 är det i princip förbjudet att fiska ål i Sverige. All svartfiskad ål som kustbevakningen kommer över släpps ut direkt men det finns ingen uppskattning av tjuvfiskets omfattning mätt i individer eller kilo.

Enligt Henrik Lindahl, fiskehandläggare på Kustbevakningen i Göteborg, kan en av förklaringarna till ökningen vara att myndigheten har arbetat hårdare än tidigare med att sätta stop för tjuvfisket. Spaningarna längs kusterna började tidigare i år än vad de brukar.

Men det är inte den enda förklaringen. Det finns även stora pengar med i bilden. Ålens status som utrotningshotad har gjort den mer attraktiv än någonsin för mindre nogräknade fiskare.

– I första ledet ligger priset på 60 kronor för fiskaren och sedan trissas det upp. Färdigrökt hos kunden kan det bli tolv gånger så mycket. Priset har gått upp sedan vi införde ålfisketillstånd, säger Henrik Lindahl.

– När det blev totalförbud på Västkusten förstod folk att det fanns ål i Skåne som man kunde tjäna pengar på. Förbudet har gjort att fisket har ökat i Skåne och Blekinge.

Hela 70 procent av årets beslag gjordes i just Blekinge. Henrik Lindahl tror att de mesta av fångsterna stannar i Sverige även om en och annan bil lastad med ål kan rulla vidare söderut. Han ser en klar koppling till lokala traditioner.

– Det har bland annat att göra med traditionen att ha ål på julbordet i Skåne och Blekinge, säger han.

Havs- och vattenmyndighetens tolkning är att det snarare är Blekinges geografi som gör att svartfisket är vanligare där. Kontrollerna blir svårare i en skärgård än i Skånes kustområden som är öppnare.

Kustbevakningen söker av kusterna under fiskesäsongen och förlitar sig i övrigt på tips. Det kan vara allt från simmare som stöter på omärkta ryssjor till personer som kör på redskapen med sina båtar. Myndighetens bevakningsområde sträcker sig från Haparanda i norr, hela vägen runt Skåne, och upp till Strömstad på Västkusten.

Men brotten är svåra att utreda och “misstänkt saknas” blir ofta slutsatsen. En omärkt ryssja utan ägare leder sällan någon vart.

Leif Ahlman är kriminalinspektör i Blekinge och har ansvar för fiskefrågor. Han sitter med ett färskt ålärende på sitt skrivbord, den här gången med en misstänkt. Det är det enda fallet under hela året som Blekingepolisen kunnat ta vidare.

– Vi har haft fruktansvärt många beslag i år. Omärkta allihopa, säger han.

– Det är lukrativt att fiska svart. De får mycket pengar för ålen.

Han ser den lokala fisketraditionen som bovet i dramat och tror att många helt enkelt bara fortsatte att lägga ut ryssjor trots att det kom ett förbud. Men nu utan märkning för att undvika myndigheternas vakande ögon och möjliga dagsböter.

Leif Ahlman tror att svartfiskarna rundar kontrollerna i handeln genom att röka ålen på egen hand för att sedan distribuera den själva, “till folk som inte skvallrar”.

– Det är ett stort mörkertal. Men det gäller att lyckas hitta de små gynnarna för att kunna gå vidare med det, säger han.