För några veckor sedan tillkännagavs årets Unga Konsthantverkare – ett stipendium som delas ut vartannat år och är initierat av Bengt Julin i samarbete med Nationalmuseum – och utmärkelsen gick denna gång till Ida-Lovisa Rudolfsson. Juryns motivering löd: ”Nyfiket och skickligt bygger Ida-Lovisa Rudolfsson upp en textil bildvärld som kretsar kring vardag, väntan och dröm. Byggnader, möbler, människor och träd återkommer i de hemlighetsfulla bildberättelserna, där det igenkännbara vrids till och framträder som något främmande och äventyrligt.”

GFT träffar Ida-Lovisa Rudolfsson i hennes ljusa och trivsamma ateljé på Hisingen. Hon har ett varmt och avslappnat sätt. En symaskin, några garnnystan, ett ritbord samt två stora nya verk intar rummet. Motiven i bilderna är mystiska och känsligt utförda, platser vi känner igen men ändå inte. Figurernas disparata relationer får oss att undra.

– Det finns ingen direkt källa till mina motivval, utan de är snarare ett hopkok av vad jag har omkring mig, säger Ida-Lovisa. Det är som ett pussel. Jag börjar jobba med en del av bilden och sedan tillkommer sak efter sak. Verken fångar ett utsnitt – ett fruset ögonblick – något har hänt eller håller på att hända. De är som scener från en film.

Några särskilda objekt dyker dock upp oftare än andra.

– Träd återkommer i många former, dem kan jag inte släppa. De går att göra på så många olika sätt. Hål, rep och oerhört många kanelbullar. En del möbler återkommer också, som till exempel den där lampan, säger Ida-Lovisa och pekar på en detalj i en av hennes nya bilder. Den har varit med i flera andra verk. Det som jag ser omkring mig dagligen absorberas och måste ut. På senaste tiden har det varit mycket avspärrningsband och koner, och det beror nog på att jag dagligen cyklar förbi en massa nya dagisbyggen.

På ateljésoffan ligger ett tygstycke med en brun broderad stuga på. Jag frågar Ida-Lovisa om denna och hon berättar att det är en ”kvarleva”, en bit som inte har passat in någonstans än men som kan finna en lämplig plats i framtiden. Liksom konstnären Jockum Nordström skulle hon vilja ha ett arkivskåp med olika fack – ett med bara ben i, ett annat med bara händer i, och så vidare.

– Men till skillnad från Nordström som tecknar, skulle mitt skåp nog tyvärr ta ungefär hundra år att få ihop, eftersom broderi tar sådan lång tid, säger hon med ett skratt.

Arbetsprocessen är ofta långvarig och startar med en huvudkaraktär, som tecknas och punktvis broderas. Särskilt fokus läggs på skor och väskor. Därefter ska figuren placeras in i en värld – ett till en början naket vitt tygfält. Balansen mellan färg och broderi är central, eftersom Ida-Lovisa vill undvika platthet. På senare tid har hon dock börjat experimentera allt mer med textilfärg då de allt större formaten krävt detta.

Redan i unga år gillade Ida-Lovisa att pyssla och skapa, men det var först på en folkhögskola i Skinnskatteberg som hon slog samman sitt gamla intresse för broderi med sitt övriga konstutövande. Hon upptäckte Lenke Rothman och började brodera mer och mer, och insåg att broderiet hade en given plats i hennes konst. Den litterära passionen trängde likaså igenom och gav sig till känna i bildernas händelserika scenerier.

– När jag började på HDK, för tio år sedan, var det mycket negativa kommentarer kring textil. Det har förts diskussioner om varför man ska kalla sig textilkonstnär och varför inte konstnär, men jag känner precis tvärtom: att det istället är viktigt att vara stolt över att vara textilkonstnär.

Nyheten om stipendieutmärkelsen nådde Ida-Lovisa via telefon.

– Det var verkligen kul. Ungefär samtidigt fick jag reda på att jag hade tilldelats ett tvåårigt arbetsstipendium. Pengarna är välkomna, eftersom man då kan fortsätta jobba, men framförallt roligt med feedback. Fantastiskt att få sådan bekräftelse från Nationalmuseum. Lika kul är att få respons från de som besöker mina utställningar. Att det man gör studsar tillbaka på något sätt.

Närmast väntar en utställning på Strandverket i Marstrand. Nästa år ställer Rudolfsson återigen ut sin konst på Galleri Magnus Winström samt Luleå Konsthall. Vi kommer säkerligen att se mycket av Ida-Lovisa Rudolfsson i framtiden.