Det är vanliga, men samtidigt ovanliga människor som utgör huvudkaraktärerna i Jack Hildéns och Linn Bursells debutromaner. Såsom människor är mest. De lever vanliga, fast ändå ovanliga liv. Såsom människor gör mest. De utspelar sig i princip oavbrutet på huvudkaraktärernas arbetsplatser. Eskil i ett traditionellt manligt sådant, som vaktmästare, och Sara i ett traditionellt kvinnligt som hemtjänst hemma hos den äldre damen Ester.

Jack Hildén har skrivit Vi. Vi Vaktmästare och arbetade då han skrev den på en liknande plats som i boken:

– Varje arbetsplats är sin egen värld, sitt egna universum, med sagda och outsagda regler. I och med att jag alltid är ny har jag alltid en utifrån-blick, säger Jack, som bytt mellan olika slags jobb sedan han var 16, ofta via bemanningsföretag, och nu har ett deltidsjobb så tråkigt att det ”inte ens ger inspiration till att skriva”.

Linn Bursell skrev sin debutroman, Allt som är, då hon arbetade som barnskötare, även hon via bemanningsföretag.

– Det var fint att ha något att göra de dagar jag inte fick något jobb, så jag började skriva, säger Linn.

Karaktärerna befinner sig på arbetsplatser där de egentligen inte vill vara, de har liksom bara hamnat där. Om än av olika orsaker. Eskil drivs av en ständig längtan bort från vardagen. Han vill vidare, ut och resa, plugga vidare.

– Eskil är ganska barnslig, naiv och omogen. Men det är inget fel med att vara en romantisk drömmare, man kan komma väldigt långt på att hela tiden vilja vidare och inte nöja sig, säger Jack.

Den här längtan bort – är det här ett generationsfenomen eller är det ett medelklassfenomen?

– Det är klart att det är en bortskämd tanke, att ”det här är inte mitt riktiga liv”. Det är lätt att förlöjliga, men det kan vara en ganska förlamande känsla, att ha så många valmöjligheter och inte veta vad man ska göra av sig själv. Att ha så stora förväntningar på vad livet ska innebära, att leta efter något som bränns.

Sara, i Linns roman, har ingen önskan om att komma bort – hon har ”insett att hon skulle vara samma person på en strand i Thailand som på tunnelbanan”.

– För mig är Sara som en superhjälte som har genomskådat kapitalismen så att sådant som lockar andra till att bli flexibla ja-sägande entrepenörer inte biter på henne, säger Linn.

– Hon har inget intresse av att ses som ”en lyckad person”.

Linns karaktärer rör sig i en nästan uteslutande kvinnlig värld.

– Jag ville visa upp ett patriarkat utan att ha en specifik elak man i fokus utan många förtryckande män i olika roller, säger Linn.

– Men sedan är det ju en historia som började leva sitt eget liv, det var inte som att jag satt och tänkte: nu ska jag skriva in en till osympatisk man.

– Jag tycker om det, det skapas en slags homoerotisk stämning, säger Jack om att, å sin sida, valt att skapa en helt manlig värld.

– Framför allt i relationen mellan Eskil och hans kollega Tomas.

För egentligen är det de (o)möjliga relationerna, inte arbetsplatserna, som är de här romanernas nerv. Ett omöjligt möte blir till ett möjligt mellan vårdgivaren Sara och vårdtagaren Ester i Linns historia:

– Sara och Ester möts i ett slags vakuum där ingen har några som helst förväntningar på den andra. Men de har samtidigt tydliga uppgifter, Sara ska ge hjälp och Ester ska ta emot. Det blir ett lugn i det som är förutsättningen för hela deras relation, säger Linn.

Men i Jacks är det tvärtom: det som utifrån sett borde vara en möjlig relation, den mellan kollegorna Eskil och Tomas, omöjlig.

– Det finns så mycket de tycker om med varandra, men det är omöjligt. Det finns en sådan fundamental klassklyfta, säger han.

För klasskillnaderna är i Jacks roman tydliga. Nästan övertydliga, med vaktmästarna som jobbar på bottenplan och arbetarna på Svensk Handel några våningar upp som ringer ner och frågar efter borttappade diamantringar:

– Jag tycker att övertydligheten blir intressant, säger Jack och intygar att historien om den borttappade diamantringen är sann.

– Livet är ofta övertydligt. Titta bara var vi sitter nu, säger han och sveper ut med handen över kaféet på Östermalm där kostymerna är täta bland sofforna.

– Utanför här sitter det tiggare. Det kan inte bli övertydligare än så, konstaterar han.

Vad som händer med romanernas karaktärer, får vi inte veta. Jack och Linn däremot, de fortsätter inom sina yrken, samtidigt som de skriver vid sidan av. Kanske är den arbetsmarknad unga i dag befinner sig på inte så fundamentalt annorlunda. Arbetet kommer alltid, i större eller mindre skala befinna sig i en strävan efter gemenskap med andra, även om man, som Eskil och Sara, till en början distanserar sig:

– För det är tråkigt att vara ensam, säger Jack.