Mode förknippas ofta med strömlinjeformad fåfänga. En vilja att passa in, en möjlig väg till ett vackrare jag. Men kläddesign kan naturligtvis innebära mer än så: den kan röja ny mark och inifrån kommentera ängsligheten hos en industri den själv tillhör.

Ann-Sofie Back har under hela sin verksamhet gått mot strömmen och gjort uppror mot vedertagna regler. I sina tidiga visningar lät hon ”vanliga” kvinnor, istället för pinnsmala modeller, bära plaggen, vilket resulterade i en intressant förskjutning. Vardagligheten framstod i detta fall som fräsch och avantgardistisk – ett brott mot konventionell fyrkantighet.

Nu visas plagg från några av designerns mest uppmärksammade kollektioner i en utställning på Röhsska museet. Back kammade hem Torsten och Wanja Söderbergs pris – en årlig utmärkelse som tillfaller en nordisk designer eller konsthantverkare – och Back firar med att bygga en shop på plats där säljbara produkter inspirerade av tidigare kollektioner marknadsförs. Toarullar, muggar och posters vräks ut. Sweatshirts med bordeaux-färgade prints av vinfläckar och flaskbottenavtryck kan köpas av den fylleklantige. En dildo med produktnamnet Come Back intar stolt en vägg. Skyltar i skrikande Lidl-stil hänger lite varstans. Hysteriska låten Popcorn spelas frustrerande högt. Varorna har orangea prislappar. Allt ska bort!

Nyckelplaggen från Celebrity Obsession-kollektionen, från 2008, är briljanta. Influerade av kändisars sena festnätter osar de av sur alkohol och skandal. Sjaviga stora boyfriend-kavajer och kläder med stringtrose-detaljer refererar till de historier som drogs i skvallerpressen om exempelvis Lindsay Lohan. En annan kollektion hämtar inspiration från porr, och här poängteras brösten på ett iögonfallande sätt. Back skrapar på samhällets sårskorpor och tycks hela tiden fascineras av det skambelagda, det man själv helst inte vill sammankopplas med men gärna tisslar och tasslar om. Hon söker sig om och om igen till liknande områden, och antagligen är det just detta outgrundliga drag som gör henne så intressant.

Det ska vara pinsamt att bära Backs kläder. Loggorna är inte diskreta – de gnistrar inte flärdfullt – istället understryker de den överdrivna varumärkesfetischism som finns överallt. Men liksom andra designpersonligheter följs hon av en skara som är ganska lik andra fangrupper inom modet: den drivs av ett stort ha-begär och av en längtan efter att tillhöra en liten initierad klick. Plaggen är dock självreflekterande och på detta sätt visar de ibland fler likheter med samtida konst, än med nyttobaserad design.

Oavsett hur man reagerar på den skräpkommersiella tonen i Allt ska bort! kan man inte annat än att le åt den obstinata käftsmäll Back ger den mer dyrbara estetik många modehus anammar och billigare kedjor efterapar. Det är den specifika kontexten som styr och Back vill göra det motsatta.

Detta är Backs drömbutik, en affär som hon uppger hade varit svår att driva i verkligheten. Kanske var det just därför hennes vardagliga mannekänger så småningom fick lämna plats för de fotogeniska och anorektiska flickorna på catwalken. Inom gränserna för vad man kan göra har Ann-Sofie Back ändå lyckats göra mycket för modeutvecklingen och den humoristiska provokationen och kommer förhoppningsvis att fortsätta göra så framöver. Det ser jag fram emot.