Målet med det holländska icke-vinstdrivande projektet Mars One är att etablera en permanent mänsklig bosättning på planeten Mars år 2025. 200 000 människor har ansökt om att få åka med. Genom att bland annat sälja in tv-rättigheter för den historiska händelsen räknar skaparna med att få in de sex miljarder som projektet kostar.

Det är några år kvar till starten, men redan nu går det att uppleva en fantasi baserad på Mars One genom föreställningen One Way, i ett lagom ruffigt industrikomplex på Sofielund.

One Way har inte så många paralleller med en traditionell teateruppsättning. Istället blir publiken på ett ovanligt konkret sätt del av en händelserik Mars-resa. Både ansökningsprocess, rymddräkter, utbildning, resa och nybygge ingår i biljettpriset. Plus tjugonio främlingar och några skådespelare som också tillhör resenärerna. I föreställningens värld umgås vi med varandra under minst tre års tid. I verkligheten tar upplevelsen cirka två timmar.

I pjäsens berättelse finns inlagt många träffande paralleller till dagens kändiskult och de många realityprogram som befolkar tevekanalerna. En gapig tevekanal direktsänder hela resan. Det är ingen slump då skaparna av Big Brother planerar att sända den megahändelse som Mars One förutspås bli. Tankeväckande och aktuellt.

One Way är på många sätt en hyllning till sinnena. Den bygger till stor del på upplevelser av ljud, ljus och musik. I vissa delar saknar deltagarna nästan syn men då förstärks hörseln istället på ett häpnadsväckande sätt. Ljudbilden tillsammans med den nykomponerade musiken av Erik Rask och Mika Forsling skapar en överjordlig stämning och blir en viktig del av den suggestiva rymdresan.

Nycirkus blir efter en stund ett längre inslag i One Way och förvandlar den deltagande upplevelsen till en åskådande. Skickliga artister verkar trotsa tyngdlagen mitt i en snurrande galax, men trots det upplever jag dessa nummer som lite för långa. Det kan bero på att jag vill tillbaka till vuxenleken som jag har ägnat mig åt den senaste timmen. Det är något vackert med att i grupp får vara aktiv i upplevelsen.

Leken kommer lyckligtvis tillbaka i form av en oförglömlig slutscen med samarbete som tema. När själva föreställningen slutligen bryts är det tyvärr lite väl abrupt. Det hade varit fint med en lite mjukare utlotsning till verkligheten då äventyret bjuder på så stor inlevelse.

Det finns förutom den häftiga rymdupplevelsen också ett djupare budskap från Karavan som handlar om vikten av att ta hand om våra nära och kära och planeten vi befolkar här och nu, Jorden. Det känns inte långsökt att säga att vi kanske kommer ut från One Way som lite bättre människor. Om inte så bjuds det i alla fall på årets mest säregna teaterhändelse.