Skönt sinnesutvidgande celloutflykt
Aina Myrsteners debut imponerar, tycker FRIA:s Tobias Magnusson.
Min referensram när det gäller soloskivor för cello är inte enorm, men faktiskt kvalar en inspelning in bland mina absoluta favoriter, nämligen Abdul Wadus By myself. Att döma av de senaste veckornas skivskörd verkar cello vara det nya svarta. Förra veckans trevligaste överraskning var Jukka Rintamäkis solodebut The lost fast one, där Rintamäki, som vanligen spelar bas i Silverbullit, trakterar cello. Och nu dyker Aina Myrstener Cello upp med sin solodebut Cellomusik, utgiven på Stockholmsbaserade labeln Flora & Fauna, som huserar bland andra Moder Jords Massiva och Existensminimum.
Den minimalistiska estetiken med sina repetitiva element är genomgående på Cellomusik, men det som slår mig är Myrsteners utvecklade sinne att skapa popkänsla i de klassiska inslagen. Något som hon har gemensamt med den franska cellisten Colleen. Tekniskt sett arbetar Myrstener med att utgå från en improvisation, sedan används samplingar – ljud, rytmer och klanger – som hon får fram på sitt instrument och de olika elementen sammanfogas därefter till en helhet.
Solistinspelningar kan vara vanskligt då det gäller att få det personliga uttrycket att fungera under ett helt album. Men för Myrstener verkar uppslag och infall inte vara några problem; inspirationen och kreativiteten lyser om hennes spel och variationen på Cellomusik är slående. Den böljande resan går från de rytmiska och avskalade kompositionerna i Fyra väggar, Levande och P.J. via svepande och melodiska låtar, som Gamla tid (skivans bästa spår) och Skogen under skogen, för att till slut landa i den sinneutvidgande Verklighetsflykt.

