Svaret är att Sitcom – en tv-fri kväll utgör undantaget från det tunga och sällar sig till en lång tradition av komiska skrattspeglar som parallellt med den ”tyngre” dramatiken har funnits med genom teaterhistorien för att roa och inte sällan sätta den rådande makten under ett humoristiskt och ibland groteskt förvridande förstoringsglas.

Valle Westessons och Kringlan Svenssons nyskrivna skrattspegel i regi av Petra Brylander handlar om inspelningen av ett pilotavsnitt av en svensk sitcom. Pjäsens grundförutsättning är att den pressade regissören och manusförfattaren Johannes Petrén (Anders Johansson) måste filma färdigt sin pilot före deadline och under budget. Pilotens huvudrollsinnehavare, en överspänd teaterskådespelare (Fredrik Gunnarson) och en uppåtsträvande tv-komiker (Sissela Benn) gör knappast jobbet enklare. En brutal produktplacering av frukt håller dessutom på att stjälpa hela inspelningen flertalet gånger.

Pjäsens satiriska anslag är lätt och dialogen bollas skickligt runt i ensemblen, med gliringar åt den vita medelklasspubliken såväl som mansgriseri på reklambyrå och underhållningsbranschens cynism och snabba kast mellan succé och fiasko. Gunnarson, Benn och Johansson spelar skickligt på sina funny bones i huvudrollerna. Trion blir fint uppbackad av den övriga ensemblen (Henrik Svalander, Håkan Paaske och Hanna Normann). Trivselfaktorn är hög i salongen, men det är också då en funderar över att det skulle kunde vara lite mer av allt. Lite vassare, lite elakare, lite fler skratt som sätter sig på tvären.

Det skulle gå att avfärda Sitcom som ett stycke flyktig dramatik, för att den saknar det där djupet som det ofta suktas efter i salongerna, där gråten ligger lika nära som skrattet. Då tänker jag på de där skrattspeglarna igen. På undantagen. På fyndig och aktuell komik som lever under några timmar och får oss att må bra. På en gapskrattande publik. För visst behöver vi de där skratten, kanske mer än på länge. Det är någonting vackert med det.