Platsspecifika föreställningar har blivit synonymt med Teater Insite i Malmö. Genom uppsättningar som Ett långt stycke liv och Alltings yta har de specialiserat sig på att i fysisk mening förflytta publiken till olika miljöer, ofta genom vandringar. I nyskrivna Via Dolorosa har Insite tagit ett nytt grepp på sin specialitet och levererar effektiva miljöbyten.

Via Dolorosa betyder översatt från latin smärtans eller sorgens väg. Det är den gata i gamla Jerusalem där Jesus ska ha gjort sin Golgata-vandring. Insites Via Dolorosa är ett sorgedrabbat och nergånget storstadsområde dit Oliver, en alkoholiserad detektiv (Matthias Hahne Thorbjörnsson) tagit sin tillflykt från sitt tidigare yrke som polis.

I obekvämt sällskap av spriten och en egensinnig berättare försöker Oliver hantera sina detektivuppdrag. Mitt i dimman av en rejäl dagen efter-misär blir han kontaktad av en kvinna (Irma Jämhammar) som vill hitta sin försvunna man.

På en annan plats har Thomas, spelad av Jörgen Darfeldt, vaknat upp i en sjukhussäng, drogad och oförmögen att resa sig. Han tas om hand av en läkare och en sköterska men får inga svar på sina frågor. Istället kallar de honom ”konfusorisk” och ser till att han blir sängliggande. Kafkas ande svävar tungt över det märkliga tillståndet i rummet. Det dröjer innan dimridåerna skingras kring Thomas.

Den fysiska miljön är i sig som ett väsen. Kulisserna andas, låter, ringer, larmar och gör sig till. Den vridbara konstruktion publiken är placerad på skapar effektiva platsförflyttningar längs Via Dolorosa utan att en denna gång behöver förflytta sig.

Längs med väggarna, som är skapade i svårgenomtränglig plast, agerar ensemblen då och då flugor som fastnat i gigantiska spindelnät; allseende, men utan att vare sig förstå eller kunna påverka sin situation. Det levereras många komiskt absurda och existentialistiska poänger från dessa flugors hemliga liv. De fungerar som en sorts pendang till de mänskliga karaktärernas tröstlösa situation.

Det finns naturligtvis också en spindel i nätet, som sig bör i en deckare. Ciss spelas starkt och precist av Cecilia Lindqvist och matchas fint av Matthias Hahne Thorbjörnssons bräckliga detektiv. Ciss är en försmådd kvinna som tillbringat åtta år inspärrad och som nu återvänt för hämnd och makt. I en förförisk scen i Olivers lägenhet bekänner Ciss allt hon står för, och ändå inget. Vårt ovetande som vanliga dödliga är svindlande.

I programmet står det att föreställningen ”är inspirerad av autentiska händelser” och ”att alla likheter med nu levande personer tyvärr är helt avsiktliga”. Exakt vilka verkliga händelser som åsyftas avslöjas inte i föreställningen, men en svidande samhällskritisk handling får efter hand stort utrymme där den krisande vårdsituationen är den företeelse som får ta emot den allra hårdaste kritiken. Slutscenen är en ursinnig och välbehövlig utskällning riktad mot ett misshandlat samhälle.

Det är val i september och Insite levererar starka budskap inramade av en platsspecifik teaterexpertis på Bastionen. Det är aktuellt och politiskt med hopp om förändring, i vass konstnärlig förpackning.