Telefonen ringer. Igen. Det är en skakad röst som når mig. Det är Amer, en ung juriststudent från Damascus, som bor i ett närliggande asylboende.

”Marielle, now it is urgent. The whole family were taken from the camp in Håverud and are left with their things on the street in Skara!”

Klockan är runt 20 och jag är hemma med tre lätt övertrötta barn. Jag är trött och har feber. Barnen härjar runt med kattungarna medan jag diskar och svarar i telefon, svarar på sms och FB-meddelanden. Det plingar och klickar och ringer konstant. Jag har just sett Kent Ekeroths senaste inlägg i den politiska slutfejden där han uppmanar alla att tänka till ”på riktigt”. Jag borde gå och lägga barnen nu, tänker jag samtidigt som detta samtal initieras.

Amer ringer å kusinens vägnar. Kusinen är en nyanländ kvinna i 30-årsåldern som var här i helgen med sin make och hämtade kläder till barnen. Familjen bor vid ett asylboende en dryg timmes resväg från Uddevalla. Familjen har som de flesta andra syriska medborgare fått lämna allt vad de haft i stunden. Familj. Vänner. Hem och eventuella tillgångar. De kommer hit tomhänta och utan resurser. Som asylsökande har du sjuhundra kronor i månaden att leva på.

Mannen visar ett ärr snett bakom örat, på bröstet och armarna där bombsplitter trängt in. Splitter som nu orsakar yrsel och huvudvärk. Barnen är små. De behöver verkligen kläder och skor. Vi packar med lite leksaker. Och en sparkcykel. Jag frågar om boendet och de berättar lite förläget att det är okej. Men att maten är undermålig. Portionerna är små och många har blivit sjuka av maten. Fått magproblem med diarréer och kräkningar. När Amer nu ringer är det för att meddela att familjen hastigt hämtats från asylboendet och dumpats vid ett annat cirka 30 mil därifrån utan förklaring.

”She is calling me and she’s crying. She’s so afraid. What is happening? Is this maffia? They said they will send them back to Syria if they make trouble. Why they take them!?”

”I don’t know”, svarar jag. Barnen är trötta och trilskas.

Amer svarar i en annan telefon. Jag hör hur en kvinna förklarar situationen för honom på arabiska. Hon börjar gråta igen.

”Marielle, she is so afraid. She don’t know what will happen now. The children are so scared too. They are in chock. Why they do this? What is happening?”

”I don’t know”, svarar jag igen. Försöker greppa vad som sker i realtid.

”I have phone number, can you call the manager of the camp in Skara and ask what is going on?”

”Yes, of course”, svarar jag. Minsta pojken kommer och klättrar upp på bordet och börjar pillra med min dator. Jag hyssjar bort honom. Dottern ställer sig bakom mig och studsar upp och ner, upp och ner. Jag mutar dem med en chipspåse framför tv:n för att de ska hålla sig lugna en stund så jag kan ta reda på vad som sker.

Jag slår det nummer jag fått och en man i personalen på asylboendet i Skara svarar. Jag presenterar mig som ombud för kvinnan och hennes man som förts bort från boendet i Håverud och ber honom förklara vad som händer.

Han är inte så noga informerad om varför familjen kommit dit. Jag frågar om det finns boende för dem på plats?

”Ja vi ska ordna ett rum, men de vill inte vara här”, säger han. Han känns mycket osäker.

Jag frågar varför de körts till Skara.

”De hade haft problem på något vis och flyttades därför hit.” säger han.

”Brukar det gå till så?” frågar jag. ”Att folk flyttas från ett camp till ett annat utan att informeras i förväg?”

”Njae, det vet jag inte, men det händer kanske”.

”Förstår du varför familjen är så upprörd?”, frågar jag. ”De har hämtats från boendet i Håverud i en personbil utan någon förklaring om vart de ska flyttas eller varför. De är rädda och vet inte vad som ska hända. De fick inte ens med sig alla grejer. Bara hivades in i bilen från en stund till en annan.”

”Ja, jag vet ingenting, jag har gett dem ett fint rum nu i alla fall men de vill inte ha det. Jag vet inte vad jag ska göra.”

”Har du någon chef jag kan tala med?”

”Ja, han heter Daniel”

”Har Daniel någon chef?”

”Ja, han har en chef, men Daniel bestämmer nästan allt här. Han vet vad som hänt och varför familjen har flyttats. Men vem är du som ringer?”

”Jag är bara ett ombud för familjen. Jag försöker hjälpa dem att förstå vad det är som har hänt. De är jätteoroliga och chockade.”

”Du får ringa och prata med Daniel.”

”Ok, jag testar.”

Daniel svarar inte när jag ringer. Jag ringer Amer igen och berättar vad jag just hört sägas. Att familjen flyttats på grund av att de haft problem. Amer är märkbart skakad. Han säger att han har huvudvärk. Jag hör att han gråter.

”They are not making trouble! You have met them. They are not trouble makers! They have complained about the food. The children don’t eat and need proper food!”

”I know”.

”I cannot stay like this. How long we need to stay in the camps doing nothing?”

”I don’t know.”

”Why nobody knows!? I have things to do. I want to finish my studies. I want to continue my life. I want to get married. Not stay in a camp and do nothing. I can not even learn Swedish here. I can’t go anywhere. I can do nothing!”

”I know, Amer. It is not right. It is crazy. It is not normal or right. But nothing will happen to them. They will not be sent back to Syria. You need to tell them this. Nothing will happen to them tonight.”

”I know! But they are afraid. This is how the maffia works in Syria. If someone put you in the car and take you away with no explanation it is very dangerous. They are really scared now. They ran away to Sweden to not have more trouble. And now this happen.”

”Nothing will happen to them, okay? Call them and say that tomorrow we will sort things out, but nothing worse will happen, okay?”

”Thank you so much. You know, no one has done so much for us like you have. Bye.”

Och så lägger vi på.

Jag har knappt ens gjort något. Bara ringt ett samtal någon annan borde ha ringt.

Vi behöver en human migrationspolitik där de grundläggande mänskliga rättigheterna arbetas in i strukturer och rutiner för asylmottagande. Barnkonventionen behöver bli lag. Folk får nu vänta i nio månader på att få sin första intervju. Besked tar mellan 16 och 18 månader. Under tiden får de inte tillgång till SFI eller studier. Och de förväntas klara sig på sju hundra kronor i månaden. Allt medan de inte får någon information om när, var, hur de ska ta vägen eller har någon möjlighet att påverka sin vardag och livssituation.

Månad ut och månad in förväntas både traumatiserade och fullt friska och väletablerade personer och familjer finna sig i en passiv tillvaro, isolerade från omvärlden och långt borta från ett normalt liv i ett normalt samhälle. Allt detta medan livet som var före och under kriget kommer ikapp. Vårt befintliga system gör folk sjuka. Det är vi som skapar och upprätthåller utanförskap. Från dag ett. Och Kent vill göra det än värre.

DET kommer kosta! På riktigt.