Debatt


Ylvar Emanuelsson
Skånes Fria

Släpp inte utopin med blicken

Vi behöver ett samhälle där vår gemensamma välfärd står över det tillfälliga egenintresset. Därför behöver vi politiken. En politik som vågar tro på en utopi. Det skriver skribenten och poeten Ylvar Emanuelsson som den 14 september ställde upp i regionvalet för Vänsterpartiet.

När jag var barn slogs jag med min syster. Hon provocerade mig något så enormt. Ibland var det ett snett leende, att hon valde glass först, att hon lämnade päronglassen kvar och slickade i sig den rosa med jordgubbssmak. Ibland nöp hon mig, jag nöp henne, hon sa: ”Tänker du slå mig nu?”

Och då slog jag. Jag rev och slet så gott jag kom åt med mina små fingrar. Jag drömde om att mina naglar skulle växa ut så att de kunde riva upp hennes skinn, att det skulle blöda, hon skulle få ont. För jag hatade henne i de stunderna. Helt blint, vansinnigt, blixtrande. Sedan läste hon högt för mig och vi hittade på egna världar och egna språk. Hon var min allra käraste. Syskonkärlek kallades det.

Det var på 1980-talet och Palmeutredningen var fortfarande levande. Nu, 25 år senare, står jag ett par hundra meter från min lägenhet, vid en vallokal på Bellevuegården i Malmö och delar valsedlar. Jag representerar partiet som kvinnan bredvid kallar kommunisterna. Hon i sin tur har blå kappa, blåa skor, blå skjorta och lysande blåa, tjocka glasögonbågar på näsan.

Hennes stil är märklig vilket avväpnar mig, får mig att glömma att hon hör till det parti som jag såg som min största fiende innan rasisterna började vinna mark. Den här kvinnan har jobbat i miljonprogrammen hela sitt liv och säger att hon ångrar att hon aldrig lärde sig bättre arabiska – det skulle ha hjälpt både henne och patienterna på tandläkarmottagningen. Hon menar att hon sett så många människor som borde ha fått en chans. Men systemet satte stopp. Diskriminering och rasism hindrade dem från att skapa sig ett bra liv.

Solen skiner. Borta vid pizzerian ser jag min granne, den indiske mannen i en obestämd ålder mellan 40 och 80 komma gående. Han haltar fram och uttrycker sig på en läspande, svårbegriplig engelska. Idag har han svept en stor blå halsduk med partilogga runt halsen. Han bär en påse med samma logga och ur den fiskar han upp mjuk pepparkaka som han bjuder runt bland de församlade partirepresentanterna. Alla tackar nej, de vill inte ens ha kaffe trots att han har tagit med sig koppar och allt. Det är bara jag och den blå tanten som blir glada. Hon tackar och tar emot, äter kakan, dricker kaffet, säger åt honom att det var hemskt snällt och att de ska vinna valet tillsammans. Min granne ler stort och läspar något. Tar ett bloss på sin cigg och hostar upp en halv liter slem. Jag får gå in på bibblan och hämtar lite vatten.

När mannen hämtat sig från hostattacken bjuder han de som köar för att rösta. De kramar om honom och tackar. De känner honom, de har träffat honom var och varannan dag. Vi som bor här tar hand om varandra. Och kön ringlar lång till vallokalen. När jag blir avbytt vid femsnåret har jag börjat känna ett litet hopp spira. Det måste gå bra, det här valet.

Men jag borde ha fattat. Kanske såg jag ett tecken redan förra hösten, utanför kiosken vid stationen. Där satt en ensam löpsedel som sa ”Experten synar budgetförslagen: PARTIET SOM GER DIG MEST I PLÅNBOKEN”

Jag kunde ha fortsatt på den listan. Partiet som låter dig välja glass före din syster. Partiet som aldrig låter någon förnedra dig. Partiet som står för trygghet. Tryggheten som bygger på medborgargarde och murar. Pistol under huvudkudden.

Så jag borde inte ha chockats. I min vallokal röstade var fjärde väljare på rasisterna. Inte var det så mycket bättre någon annanstans. Insikten trängde in under kvällen och fick mig att tappa luften, tappa lusten att fira att de blå är borta. Jag försökte sätta mig in i hur de kunde ha resonerat. Jag mindes att jag alldeles nyligen stört mig på några skrikiga killar på bussen.

Kanske var det så det började för de organiserade rasisterna? Men har de glömt att alla slags tonåringar alltid har härjat på bussen? Har de glömt alla fulla vuxna som försökt nypa en i rumpan? Alla medelålders vita män som förnedrat en på jobbet bara för att de kunnat, för att de varit i chefsposition gentemot en? Folk jävlas helt enkelt när de kan och vill. Och ibland helt utan att veta om det själva. Men inte fan behöver vi organisera oss för att få jävlas i grupp mot folk som har det sämre än oss själva. Jag tror på politiken som vågar se en utopi och låta varje steg vara ett steg ditåt utan att någonsin gå rasismen till mötes. Inte en utslätande socialdemokrati med nyliberala vindlingar som släppt socialismen med blicken. Och jag tror på att prata med varje granne oavsett vad den röstar på.

Jag tror att vi behöver formulera varför politik finns över huvud taget och vad vi ska ha den till: Att organisera oss för det samhälle vi vill ha, ett steg i taget och vara jävligt glada att vi inte har en pistol hemma när vi blir paranoida och tror att vår granne försöker bryta sig in i lägenheten. Att vi inte har naglar vassa som drakklor att riva ut ögonen på våra systrar med.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu