• Venezuelas president Nicolas Maduro får kritik från de egna leden.
Fria Tidningen

Strid om Venezuelas ekonomiska vägval

Skilda synsätt bland Hugo Chávez arvtagare har kommit i dagen i en allt hårdare debatt i Venezuela under de senaste månaderna, skriver Jon Weman i en analys.

På World Social Forum 2005 förklarade dåvarande presidenten Hugo Chávez Venezuela som ett land med ”socialism för 2000-talet”. Det väckte stor entusiasm inom vänstern runtom i världen, men den exakta innebörden har alltid varit oklar. Trots frekventa nationaliseringar är fortfarande större delen av ekonomin utanför oljesektorn i privata händer, samtidigt som staten försökt utöva kontroll genom komplicerade regleringar av priser, kapitalflöden, växelkursen och annat.

En mer radikal del av den regeringstrogna – den ”chavistiska” eller ”bolivarianska” rörelsen – har alltid föreställt sig det nuvarande systemet som en övergångsfas på väg mot ett verkligt socialistiskt system i mer traditionell mening. De mindre radikala har menat att mål som nationellt oberoende och utrotandet av fattigdomen kan uppnås utan ytterligare drastiska åtgärder – och de radikala brukar i sin tur se det som skenargument från en ”byråkrati” som i verkligheten främst skyddar sina egna positioner i statsapparaten.

När Jorge Giordani, fram till dess planeringsminister, fick sparken i juni och kort efteråt publicerade ett öppet brev med kritik mot sina tidigare regeringskollegor och sin chef, president Nicolas Maduro, var hans omdömen inte milda: ”Chavismens historiska landvinningar hotar att gå förlorade”. Giordani är inte vem som helst – medan Chávez var känd för frekventa ministerbyten, hade han suttit på sin post i nära 15 år och betraktas som en av de viktigaste arkitekterna bakom Venezuelas ekonomiska modell.

Ett antal kända chavistiska profiler, däribland två andra tidigare ministrar, har sedan dess anslutit sig till kritiken helt eller delvis.

I affärspressen, å andra sidan, välkomnades avskedandet av Giordani som ett tecken på ett steg till höger. En rapport från Bank of America talar om att ”den marxistiska fraktionens inflytande över ekonomin är på väg att försvinna” och ”ett steg mot en mer pragmatisk politik”.

Allt som allt, bara några månader efter att högeroppositionens senaste våg av demonstrationer ebbat ut, har i stället den hårdaste öppna striden hittills inom de bolivarianska leden, mellan radikala och mittenorienterade, brutit ut.

Bakgrunden är några av de allvarligaste ekonomiska problemen på många år: sedan 2013 har inflationen rusat i höjden och flera viktiga varor har återkommande varit svåra att hitta i butikerna. Den svarta dollarkursen är uppe i tio gånger den officiella. Det är orsakerna till och lösningen på denna kris som står i centrum för diskussionen.

Motsättningarna har också de senaste dagarna fått ett mer direkt fokus. Förra veckan drabbade arbetare på smältverket Sidor, ett av de mest kända statliga företagen med ”arbetarmedverkan”, samman med kravallpolis. De strejkar för ett nytt kollektivavtal, men samtidigt hävdar också statens representanter att arbetarkontrollen dragit ner företagets produktivitet, medan arbetarråden istället ser det som byråkratins fel. I slutet av veckan skrevs ett nytt avtal under, men det är oklart om det kommer avsluta konflikten.

President Maduro och andra ledande politiker har kritiserat Sidor-arbetarna, medan radikala chavistiska grupper som Marea Socialista har gett dem sitt stöd.

Nicmer Evans är statsvetare och medlem av Marea Socialista.

– Problemen med varubrist är resultatet av ett ekonomiskt krig från borgerligheten, samtidigt som de tjänar pengar på spekulationen, säger han till Fria Tidningen.

Men Evans anklagar samtidigt regeringen för passivitet.

– Varför tar man inte i med hårdhandskarna mot de som smugglar ut varor och gör dollarbedrägerier? Vi har inte längre något ledarskap, ingen plan för att omvandla samhället längre.

I stället kompenserar det chavistiska etablissemanget detta genom att angripa interna kritiker, menar han.

– Det är därför vi ser dessa hätska angrepp mot strejken på Sidor, för att de är rädda för arbetare som agerar med enighet och självständighet.

Exempelvis Federico Fuentes, tidningen Green Left Weeklys Venezuelakorrespondent, skriver däremot att ”det är en förenkling att tolka allt som en konflikt mellan radikaler och pragmatiker”. Den reglerade växelkursen (som Giordani var en stark anhängare av), och åtföljande svarta parallellkursen, har onekligen lett till problem, menar han. Det går att göra stora vinster genom att importera varor till den officiella kursen och sedan smuggla ut dem ur landet, vilket är en stor orsak till varubristen. Det kan man vilja avveckla helt enkelt för att det inte fungerat, utan att för den skull nödvändigtvis vara emot radikala samhällsförändringar.

Den interna vänster-högerkonflikten har under ytan alltid varit ganska hård inom den bolivarianska rörelsen. Så länge Hugo Chavez levde fungerade han som en yttersta instans för att avgöra sådana konflikter och balansera fraktionerna, men Nicolas Maduro har inte samma auktoritet. Den första tiden efter hans valseger 2013 tvingade dock oppositionens våldsamma attacker fram enighet. När den yttre fienden inte längre är lika aktiv, blir de inre klyftorna i stället mer synliga.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Högervinst i Venezuela

För första gången sedan Hugo Chávez socialistparti kom till makten för 16 år sedan har högeroppositionen vunnit ett val.

Fria Tidningen

Ett OS kantat av protester

I skuggan av spelen i Rio bubblar missnöjet mot Brasiliens tillförordnade högerpresident Michel Temer.

Fria Tidningen

Latinamerikansk vänster på fallrepet

Med valnederlag i Venezuela och Argentina och en hårt ansatt president i Brasilien har högern återtagit kommandot på den tidigare röda kontinenten.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu