Jon Weman

Fördjupning


Analys: Maktkamp i Venezuela

  • En regeringskritisk demonstrant ropar slagord mot Venezuelas president Nicolas Maduro under en demonstration i Caracas, söndag 16 februari.
  • Anställda vid det statliga oljebolaget Petroleos de Venezuela demonstrerar till stöd för regeringen i Caracas, efter flera dagar av regeringskritiska protester.
Fria Tidningen

Analys: Venezuelas kris fördjupas

De dödliga konfrontationerna på Venezuelas gator hotar inte regeringens överlevnad. Men samtidigt kan landet knappast fortsätta på obestämd tid i konstant kris, skriver Jon Weman.

Den senaste omgången politiska konfrontationer i Venezuela inleddes den 12 februari, med en manifestation sammankallad över sociala nätverk med kravet på president Nicolas Maduros avgång. I efterdyningarna av protesterna dödades två oppositionsanhängare och en regeringstrogen motdemonstrant medan omkring 60 skadades, många av dem av skarpa skott.

Några dagar senare avled ytterligare en oppositionsdemonstrant av sina skador. Drygt hundra greps, men bara ett dussintal sitter fortfarande häktade. En efterlysning gick också ut efter Leopoldo Lopez, tidigare borgmästare i Caracas-förorten Chacao, för uppvigling.

Under veckan som följde avtog demonstrationerna i omfattning, men fick förnyad styrka när Lopez offentligt överlämnade sig till polisen under onsdagen. Samtidigt intog en pro-regeringsdemonstration av liknande storlek torget framför presidentpalatset.

I Merida intog regeringskritiska studenter stadens centrum och vandaliserade offentliga byggnader. I Guyana besköts en regeringsvänlig fackföreningsmarsch, som kraftigt överskuggade den oppositionella demonstrationen, av krypskyttar, enligt nyhetssajten
Aporrea. I många andra delar av landet har läget dock förblivit lugnt.

Medan internationella medier huvudsakligen rapporterat händelserna som polisrepression och ett tecken på en tilltagande kris i Venezuela konstaterar nyhetsbyrån Reuters, som hade flera reportrar på plats, att dödsfallen inträffade i en “förvirrad situation” av sammandrabbningar mellan de olika lägren. De rapporterar också att oppositionsdemonstranter satt upp vägblockader och attackerat myndighetsbyggnader på åtskilliga platser runtom i Caracas.

Gatustrider, “guarimbas” har varit en återkommande taktik från de radikalare delarna av den venezolanska oppositionen i över 10 år. Flera rapporter talar om välorganiserade grupper som startat oroligheterna. Dagens demonstrationer är de största sedan Maduros valseger i mars förra året, men Reuters noterar också att de är “avsevärt mindre” än de som föregick den misslyckade statskuppen 2002, och det är osannolikt att Maduro-regeringens stabilitet är allvarligt hotad.

Även om Venezuela just nu upplever avsevärda problem med inflation, varubrist och valutaspekulation så är de varken värre eller lindrigare nu än i december när regeringssidan vann lokalvalen med 55-45 – en relativt klar majoritet, och en förbättring jämfört med Maduros valseger i mars med bara en procentenhets marginal. En majoritet av befolkningen tycks helt enkelt inte lägga regeringen till last för de ekonomiska problemen, utan ser den kanske snarare som utsatt för ekonomisk krigföring.

I själva verket kan oroligheterna delvis vara uttryck för en intern maktkamp inom oppositionen, enligt kommunikationsvetaren Pedro Santander. Nyligen skakade oppositionskandidaten i presidentvalet, Capriles, hand med Maduro offentligt. Inom delar av oppositionen finns en ambition att etablera demokratisk legitimitet och ha en fungerande relation mellan de provinser och kommuner de styr och centralregeringen. Kravallerna kan ingå i ett försök från de radikalare sektorerna, ledda av bland annat Lopez, att återta ledningen.

De bakomliggande ekonomiska problemen är intressanta i sig att spekulera i. De har uppkommit under 2013, men har egentligen inte föregåtts av någon drastisk policyomläggning och inte heller av förändrade yttre förutsättningar. Venezuela noterade en BNP-tillväxt på 4,2 procent 2011 och 5,6 procent under 2012, det senaste året det finns statistik för. Statsskulden ligger på 27 procent av BNP – en tredjedel av Tysklands – och exporten är värd över 50 procent mer än importen, enligt Världsbanken. Jordbruksproduktionen har gått upp och landet är idag till 80 procent självförsörjande på baslivsmedel.

Det finns alltså goda skäl att anta att varubristen och åtföljande problem till stora delar är politiskt framprovocerade. Ekonomen Mark Weisbrot har påpekat att bristproblem sedan Hugo Chavez blev president alltid har sammanfallit med valtider. Det tycks helt enkelt vara så att stora delar av det ekonomiska etablissemanget reagerat på Maduros uppfattade politiska svaghet och understödjer oppositionens ambition att störta honom.

Samtidigt kan landet knappast fortsätta på obestämd tid i en situation av konstant kris. Avgörande åtgärder för att lösa den kommer för eller senare bli nödvändiga, vare sig det blir en radikalare sväng åt socialistiskt håll med omfattande nationaliseringar eller en omläggning åt motsatt håll för att sluta fred med den ekonomiska makten i landet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Analys: Näringslivet hyllar krispolitik

Analys

Den europeiska nedskärningspolitiken ifrågasätts av allt fler ekonomer och politiker. Men för den europeiska storföretagslobbyn har den varit en odelad framgång.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu