Förra veckan hölls inte mindre än fyra protestmarscher påeldade av högeroppositionen i Venezuela. Samtliga slutade i kravaller och materiell förstörelse och en student sköts till döds under sammandrabbningar i huvudstaden Caracas. Bakgrunden till protesterna är anklagelser från oppositionen om att regeringen i praktiken har infört diktatur. Venezuelas nuvarande president Nicolas Maduro – som tog över makten efter Hugo Chavez död år 2013 – ses allmänt som en mycket svagare ledare. Under hans tid vid makten har olika domstolar och myndigheter allt oftare lagt hinder i vägen för den formella demokratin i landet. Frågan är om oppositionen bara är offer för förtryck eller om den själv försöker destabilisera landet och dess demokrati?

Oppositionskoalitionen MUD vann klar majoritet i parlamentsvalen 2015. Sedan dess har parlamentet och presidentmakten befunnit sig i juridiskt och politiskt skyttegravskrig med varandra. Eftersom landets domstolar ställt sig på regeringens sida är parlamentet i underläge. Sedan några månader tillbaka har Högsta domstolen upphävt parlamentets befogenheter eftersom oppositionskoalitionen vägrat att stänga av tre valfuskmisstänkta ledamöter. I slutet av mars beslutade HD om att tillfälligt ta över parlamentets funktioner och ge sig själv rätten att stifta lagar – något av ett omvänt scenario mot hur presidenterna i Paraguay och Brasilien avsatts av ett fientligt parlament med rättsväsendet på sin sida.

Mer vatten på sin kvarn fick högerdemonstranterna när Riksrevisionen förbjöd en av oppositionens viktigaste ledare, Henrique Capriles, från att ställa upp i val under 15 års tid på grund av korruptionsaffärer i den delstat som han styr. Capriles själv kallar det en ”fabrikation” och ”en del av en omvänd statskupp”. Men redan före beslutet var den politiska spänningen i landet hög efter att oppositionens försök att genomföra en återkallande folkomröstning mot Maduro misslyckats. För att få igenom en folkomröstning som hade kunnat leda till nyval behövde den genomföras inom ett år. Den tiden rann ut innan diverse juridiska strider avgjorts. Den nationella valkommissionen har också skjutit upp genomförandet av lokalval flera gånger; de väntas till slut bli av under detta året.

Högsta domstolens beslut spred – eller uppdagade – djupa sprickor i regeringens front utåt. Chefsåklagaren Luisa Ortega Diaz fördömde det som ett ”brott i den konstitutionella ordningen” och fick stöd av bland annat tre tidigare ministrar. Hennes föregångare på posten försvarade däremot utslaget. På det chavistiska debattforumet Aporrea pågår en bitter debatt med många personangrepp mellan regeringens försvarare och tidigare Chavezanhängare som brutit med Maduro. Kommunistpartiet och ett antal andra mindre partier som hittills varit i valallians med Maduros PSUV diskuterade i slutet av förra veckan att gemensamt lämna samarbetet.

På direkt uppmaning från Maduro har HD nu reviderat sin dom och avsagt sig parlamentets befogenheter. Men parlamentet är fortfarande avstängt och alla dess omröstningar är ogiltigförklarade. Samma sprickor fylldes tillfälligt igen i ett annat sammanhang: I stort sett hela landets vänster har fördömt vad man uppfattar som en kampanj för att bana väg för en USA-intervention. I en aktuell rapport pekar Pentagons latinamerikastab ut Venezuela som en ”destabiliserande faktor” som kan komma att kräva ”ett regionalt svar” – vilket tolkats som kodspråk för en invasion av utländska trupper. Samtidigt försöker generalsekreteraren för den panamerikanska organisationen OAS få Venezuela uteslutet. Förslaget har fastnat i ett ställningskrig mellan ett block lett av de nya högerregeringarna i Argentina och Brasilien, och ett annat med Venezuelas allierade som Bolivia, Ecuador och Nicaragua.

Har då den venezolanska demokratin körts över, eller är det något annat som pågår bakom kulisserna?

Rachel Boothroyd Rojas och Ryan Mallet Outrim påpekar på Venezuelanalysis.com att det oppositionsdominerade parlamentet bara stiftade fyra lagar under den tid det hade kvar sina befogenheter, varav tre var uppenbart grundlagsvidriga – bland annat att slå fast att Maduro ”övergett sin post”. Parlamentet har vägrat att följa HD:s exakta instruktioner för att avsätta de tre valfuskmisstänkta ledamöterna, trots att de har lämnat sina stolar. Också avsikterna bakom kampanjen för en återkallande folkomröstning kan man fundera över. Namninsamlingen började inte förrän fyra månader innan den ett år långa fristen för att få hålla en folkomröstning börjat ticka mot sitt slut. Det innebar att det på grund av vissa fördröjningar i rättsväsendet blev omöjligt att hålla en omröstning i tid.

En vanlig tolkning är att oppositionen och den ekonomiska eliten i Venezuela vill destabilisera landet till en punkt där en utländsk militärintervention kan motiveras. Ekonomen Manuel Sutherland är en av dem som gör en något annorlunda analys.

Oppositionen vill inte ta makten, menar han – inte än i all fall. De vill inte behöva hantera den ekonomiska krisen eftersom nödvändiga dramatiska åtstramningar skulle kunna sluta med uppror och kaos, menar han. Oppositionspolitiker och deras allierade i affärsvärlden tjänar också pengar på svarta marknaden i dagsläget. Istället hoppas de att chavismen, med sin större förmåga till social kontroll, ska tvingas genomföra ett drastiskt krisprogram innan det kommande presidentvalet i slutet av 2018. Tills dess är de inriktade på att undergräva förtroendet för den sittande regeringen så mycket som det går.