• Anhängare till Argentinas avgående president Cristina Fernandez de Kirchner firar sin älskade ”Cristina” när hennes andra mandatperiod tog slut den 9 december 2015. Kirchners efterträdare lyckades inte stå upp mot högerns utmanare Mauricio Macri i presidentvalet.
  • Venezuelas president Nicolás Maduro har inte lyckats förvalta arvet efter den populära vänsterikonen Hugo Chavez som styrde landet från 1999 fram till sin död 2013.
  • "Ut med Dilma". En stor korruptionsskandal hotar att fälla Dilma Rouseffs vänsterregering i Brasilien.
Fria Tidningen

Latinamerikansk vänster på fallrepet

Med valnederlag i Argentina och Venezuela och rekordlåga opinionssiffror i Brasilien debatteras det hårt varför den latinamerikanska vänstern hamnat i kris. Ekonomisk krigföring och fientliga medier menar vissa, medan andra menar att vänsterregeringarna har sig själv att skylla – de har inte gått tillräckligt långt med radikala samhällsförändringar.

Argentinas avgående vänsterpresident Cristina Fernandez de Kirchner tog avsked av sina anhängare från regeringspalatset på kvällen den 9 december. Tiotusentals människor fyllde torget Plaza de Mayo med slagord och en skog av banderoller i jätteformat, och spred sedan ut sig över Buenos Aires centrum, en del bokstavligen med tårar i ögonen, andra fortfarande trotsigt flaggviftande och skanderande, många tutande inifrån sina bilar.

Klart färre kantade faktiskt den tillträdande Mauricio Macris väg till palatset dagen därpå, och de var definitivt mycket tystare, mer nyfikna än triumferande. Macri och hans högerparti PRO hade själva gjort lite eller inget för att mobilisera anhängarna. Med ett minimum av ceremonier svor den nye presidenten eden i kongressbyggnaden, åkte den korta sträckan till presidentpalatset och höll ett tal på en halvtimme – Kirchners senaste installationstal låg på över två timmar.

Mauricio Macris installation gick nog precis som han önskade. Han framställer sig som antipolitiker, en person som står över ideologierna och får saker gjorda. I det avseendet är han en förebild för vad som kallas ”Latinamerikas nya höger”.

Macri tillträdde bara dagar efter högeroppositionen MUD:s jordskredsseger i Venezuelas parlamentsval, där de erövrade en supermajoritet på två tredjedelar som ger dem stora möjligheter att modifiera lagar och avsätta funktionärer. Valet är det första på 16 år som högern vinner i Venezuela.

Några dagar senare presenterades en motion om riksrätt mot Brasiliens president Dilma Rouseff i parlamentet, där det dock fortfarande är osäkert om den kommer gå igenom eller ej. Hon anklagas för att ha flyttat runt medel i budgeten grundlagsvidrigt, men processen ses allmänt främst som en politisk manöver, som blivit möjlig tack vare att Rouseffs popularitet är nere på ensiffriga procenttal.

Den ”nya högern” har egentligen inga särskilt nya idéer, påpekar journalisten Pablo Stefanoni. Det är helt och hållet på den andra sidan förändringen skett – vänsterns försvagning. Men varför?

Svaret tycks inte egentligen vara att folk är missnöjda med vänsterpolitik. Fortfarande är det 70 procent i Argentina som anser att ”staten ska ingripa aktivt i ekonomin”. Det speglas också i att Macri allt eftersom han närmat sig makten lovat att behålla allt fler av regeringarna Kirchners reformer: det universella barnbidraget, nationaliseringen av oljebolaget YPF och flygbolaget Aerolineas Argentinas, och förstatligandet av pensionssystemet.

Antropologen Alejandro Grimson påpekar i Le Monde Diplomatique att de flesta argentinare ser tillbaka huvudsakligen positivt på regeringarna Kirchner, som överraskande snabbt ledde landet ur krisen 2001 och administrerat en stor minskning av arbetslösheten och fattigdomen. Men, påpekar han, att ha en positiv historia att peka på är bra men otillräckligt, och att inte inse det ser han som regeringskandidaten Daniel Sciolis stora misstag. Kirchnerismen hade för folkmajoriteten slutat att representera ett positivt hopp inför framtiden. Den analysen kan man överföra till fler länder.

Hur har det blivit så? Den brasilianska ideologen Emir Sader, typisk för många intellektuella som ligger nära vänsterregeringarna, lägger skulden på en ”ideologisk operation” från privata medier, enligt snarlika mönster i Argentina och Brasilien – skapa en katastrofstämning och skylla alla problem på regeringen. I Venezuela läggs till liknande anklagelser vanligen ”ekonomisk krigföring” från inhemska eliter och USA.

Andra tycker inte att hela skulden kan läggas på yttre fiender. Den uruguayanske sociologen Eduardo Gudynas menar att även de regeringar som förblir populära, som i Uruguay och Bolivia, är i en ”intellektuell kris” – de kommer inte längre med nya idéer eller ambitiösa projekt.

Raul Zibechi, känd politisk analytiker i bland annat uruguayanska Brecha och mexikanska Jornada, menar att orsakerna ligger i själva grunderna för vänsterregeringarnas projekt. När de kom till makten var de mer eller mindre nära kopplade till kämpande folkrörelser, men de valde att undvika de grundläggande samhällsförändringar som rörelserna ofta krävde, exempelvis radikal jordreform.

– Grunden för modellen har varit att dra in mer pengar till staten och sedan fördela dem i sociala program. Det gjorde de populära så länge det fungerade, men passiviserade samtidigt folken, säger Raul Zibechi till Fria Tidningen.

Avgörande för att det skulle fungera var råvaruboomen. Med fallande priser har kommit problem, i varierande grad – Bolivia exempelvis har sparat rejält under de goda åren och står inte inför någon akut kris, medan Brasilien gått in i lågkonjunktur med negativ tillväxt, Argentinas ekonomi i stort sett stagnerat, och Venezuela befinner sig i direkt ekonomiskt kaos.

– Slutet för de höga råvarupriserna innebär slutet för den latinamerikanska progressivismen i sin nuvarande form. Det finns inte längre några fria pengar att fördela, menar Zibechi.

Korruption och maktfullkomlighet är en annan vanlig kritik, och ofta det som högern inriktat sina valkampanjer på, hellre än att diskutera skillnader i de ekonomiska programmen. Men även här menar en del kritiker att de grundläggande orsakerna ligger djupare – i att regeringarna inte brutit med de traditionella politiska formerna. Korruption är en oundviklig följd av toppstyrning utan kontroll underifrån. Folkrörelserna har å andra sidan ofta försvagats av samarbetet med regeringarna, som de jordlösas MST i Brasilien, men andra har också kommit i deras ställe, som blev tydligt under massdemonstrationerna i samma land 2013.

– Högervågen är produkten av att regeringarna distanserat sig från baserna. Hoppet står till nya proteströrelser, som börjat formas men som ännu inte bildar en ny kampvåg, säger Raul Zibechi.

En vecka efter valnederlaget talade Venezuelas president Nicolás Maduro inför ett ”gatuparlament” på tusentals personer, och gav ”byråkrati och korruption” skulden för förlusten och utlovade ”kritisk och självkritisk revolutionär debatt”. Den sortens retorik är dock inget nytt, och det återstår att se om den omsätts i konkreta förändringar.

Fakta: 

Sydamerikas vänstervåg

Under början av 2000-talet svepte en vänstervåg över Sydamerika med Venezuelas Hugo Chavez, Brasiliens Luiz Inácio ”Lula” da Silva och Bolivias Evo Morales i spetsen. Under några år valdes vänsterpresidenter i åtta av kontinentens tio länder och högern tappade nästan all sin makt.

I dag styrs Bolivia, Ecuador, Brasilien, Uruguay och Venezuela av vänsterregeringar. Men högern tog nyligen över parlamentet i Venezuela och regeringarna i Brasilien och Ecuador har skakats av stora protester på senaste.

Argentina, Paraguay, Peru och Colombia styrs av högerpartier och Chile är center-socialdemokratiskt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ett OS kantat av protester

I skuggan av spelen i Rio bubblar missnöjet mot Brasiliens tillförordnade högerpresident Michel Temer.

Fria Tidningen

Dunkla motiv bakom häxjakten mot Rousseff

Analys

Processen mot Brasiliens president Dilma Rousseff handlar inte om hon brutit mot lagen eller inte – det är bara en bricka i den USA-stödda högerelitens försöka att sänka arbetarpartiet PT, skriver Jon Weman i en analys.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu