I onsdags skrev den moderata riksdags-ledamoten Cecilia Magnusson i Dagens Nyheter att man borde förbjuda människor att tigga.

Det är helt fel, tycker Marika Markovits. Hon är direktör för Stockholms Stadsmission, som hjälper många hemlösa.

– Att förbjuda tiggeri är att slå mot de mest utsatta, säger hon.

Cecilia Magnusson skrev att människor kan fortsätta att vara fattiga om de får tigga.

Många andra i Moderaterna sa emot henne. Justitieminister Beatrice Ask sa att man inte löser några problem genom att förbjuda tiggeri.

Men en moderat skrev på Twitter att kommuner borde kunna förbjuda tiggeri lokalt.

Marika Markovits tror att politiker kommer med sådana förslag för att bli populära.

– När människor tigger ser man hur utsatta de är. Många tycker att det är obehagligt. Politiker vill visa att de gör något för att väljarna ska bli nöjda. Men egentligen löser det inga problem.

Nästan alla partier i den svenska riksdagen säger nej till att förbjuda tiggeri. Det är bara Sverigedemokraterna som vill ha ett förbud. Men i Danmark och Storbritannien är det redan förbjudet att tigga. I Norge kan kommunerna förbjuda tiggeri enligt en ny lag, och regeringen vill förbjuda det i hela landet.

Johannes Hegglund är biträdande general-sekreterare för Kirkens bymisjon i Oslo. Det är en kristen organisation som hjälper fattiga människor, ungefär som Stockholms Stadsmission. Han säger att tiggeriet ökar på grund av den ekonomiska krisen i Europa. Och den löser man inte genom att förbjuda folk att tigga.

– Problemet är fattigdomen. Ett förbud betyder bara att man gör fattiga människor till brottslingar och skyller på problemen på minoritets-grupper, säger han.

Marika Markovits anser att man behöver tänka längre för att lösa problemen på riktigt.

– Vad händer med rätts-systemet om man kriminaliserar tiggeri? Vad händer med de enskilda människorna? Det måste man undersöka, säger hon.

Hon tycker att staten ska hjälpa kommunerna att ordna bostäder och mat. Och kanske borde EU-länderna ha ett gemensamt system för social-försäkringar.

– Man kan förstås försöka påverka regeringarna i Bulgarien och Rumänien. Men det tar lång tid. Det ändrar inte situationen för dem som är utsatta nu. Därför måste vi fortsätta att hitta nya metoder för det sociala arbetet, säger hon.