De senaste åren har flera feministiska språkstrategier nått spridning i samhället. Jag tänker här främst på orden snippa och hen. Det finns en språkligt rationell grund för båda dessa ord, samtidigt som de i sin klang ligger nära en folklighet.

Ändå har kritiken varit ganska stor. Det har inte framför allt varit en rationell kritik – utan för det mesta handlat om ett förlöjligande av orden och de som valt att använda dem. Horace Engdahl har uttalat sig som följer: ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna en seriös kommentar.”

När nya begrepp lanseras inom media blir de ofta modeord, antingen på grund av sin humor eller sin användbarhet. ”Ogooglebar” är ett bra exempel på ett sådant ord. Snippa är på ett liknande sätt direkt användbart. Det blir som allra tydligast när det är dags att prata blöjeksem. Det är så lätt att säga ”han är lite röd på snoppen”, men avsevärt mer besvärligt att göra samma omdöme om en flicka. De ord som använts tidigare har antingen ansetts fula, varit sexualiserande eller varit omskrivningar.

Detta har givetvis medfört att det för pojkar varit lätt att tidigt benämna sitt kön medan det för flickor funnits en generad stämning kring könet. Därför gick det också ganska lätt för föräldrar och dagispersonal att anamma ordet snippa. Det var uppenbart rationellt. I Svenska Akademiens ordlista påpekas det dock fortfarande att ordet är ”lanserat”.

Ordet hen uppkom redan 1966, då Rolf Dunås, som sneglat på andra språk med könsneutrala pronomen, föreslog att även det svenska språket skulle ha nytta av ett sådant. Har du någon gång tvingats skriva hon/han eller vederbörande? Här är den brist i språket som hen skulle kunna fylla, även för den mest ointresserade.

Vurmen för hen under 2000-talet har naturligtvis handlat om ett otal andra saker också. Allt från att inte vilja tvingas till att definiera sin könsidentitet, inte kunna göra det – inom ramen för de två givna kön vi brukar – till genuspedagogiska tankar om att var och en ska kunna definiera eller röra sig flytande i den egna könsidentiteten, utan begränsande benämningar utifrån.

Kanske är det svårare att få hen upptaget i språket än snippa för att det inte bara ifrågasätter könsmaktsordningen utan också kan tyckas hota könsidentiteten. Hen smyger sig nära de egna vanföreställningarna om hur världen är beskaffad. Rädslan för det ambivalenta gör sig påmind. Hen syftar ju kanske inte till att skapa en ny kategori utan till att spela ner vikten av och ifrågasätta den kategorisering vi håller oss med.

Detta för oss in på hur språk bildas och hur vi bildas av språket. På grund av att dessa språkförändringar bygger på analys anses de i allmänhet inte folkliga, läs: naturliga. Men folket har förändrats de senaste 150 åren. Vårt språk bygger inte längre på hantverk, sagor, sånger och bibelordspråk. Folket läser böcker, tittar på film och googlar. Förmågan till analys kan inte i någon mening sägas tillhöra enbart en intellektuell elit. Kanske är det dags att ifrågasätta vad som är folkligt och vad som är en naturlig språkförändring?

Hen har trots allt rönt framgångar. Den 30 april i år gick Språkrådet ut med rekommendationer för hur hen bör användas. Där påtalas också att det är ”språkbrukarna” som har makten över om ett ord etableras. Alltså något i stil med den folklighet jag här talat om. Men det ska också nämnas att Språkrådet som förra årets aprilskämt gick ut och sade att namnet Henning ökat i popularitet och att hälften som fått det var flickor.

Vi kommer också genom dessa ord in på hur identitet bildas. Det skulle kunna gå att filosofera över att det vi identifierar oss med har ett värde vi vill ta till oss och knyta till det egna jaget. Vissa värden lär vi oss så tidigt att de kommer med vår första språkinlärning. Kroppsdelars namn och pronomen hör till detta. Vår kropp och konsekvenserna av vår unika kroppsbefattning kommer givetvis mycket nära våra jag. Vår kropp är grunden för vår existens. Den enda existens vi känner till. Livet utan kropp är minst sagt ovisst. Alltså kan en dra slutsatsen att den identitet vi knyter till vår kropp har ett tungt värde.

Men hur blir det då om vi lever med ett språkbruk som ständigt dikterar att vissa kroppars värde är tyngre än andras? Om det ena könet (av två givna) genom språket förklaras neutralt medan det andra förklaras laddat? Och när andra förhållningssätt till könsidentitet som vi vet både finns och är möjliga osynliggörs fullständigt? Språkpaniken efter Eurovision Song Contest får stå för sig själv.

Språket är ett rum. Det är en plats vi vistas på. Inte med våra sinnen men med vårt medvetande. Det obenämnda vi tänkt och känt kräver nya ord av oss. Det finns människor som inte får synlighet i språkrummet och människor som trycks ned av språkets innehåll. Ett ord kan öppna en dörr. Språk är makt. Att tala är att bemäktiga. Jämställdhet betyder inte bara lika praktiska förutsättningar. Det betyder också lika värde.

Jag tror att vi bara har sett början av vägen mot denna omvärdering. Hen och snippa är bara små symptom på att nya sätt att tänka tar form. Kanske kommer de att finna sin plats i vårt språk eller kanske kommer de att glömmas till förmån för ännu bättre begrepp. Men medvetandeförändringen som ligger bakom ordens uppsving har jag svårt att se skulle bromsa. För som Wittgenstein sa: ”Gränserna för mitt språk innebär gränserna för min värld” – och det finns många anledningar att vilja flytta om de gränserna.