I dagarna kom ännu en friande dom i ett våldtäktsmål. Denna gång handlade det om att den åtalade försvarat sig med att han trodde att offrets upprepade motstånd var en del av en BDSM-lek, något som domstolen godtog. Både mannens och domstolen agerande vittnar om omfattande fördomar och okunskap om normer kring sexualitet.

Okunskapen ligger i att BDSM är en sexuell praktik, som precis som annat sex, ska baseras på ömsesidigt samtycke. Som forskarna Charlotta Carlström och Linnéa Wegerstad påpekar görs på förhand överenskommelser om vilka ord som ska betyda just nej, så kallade säkerhetsord. Då detta inte gjorts i det aktuella fallet borde förövarens argument därför kunna förkastas.

Fördomarna handlar om domstolens konservativa syn på könsroller och sexuell praktik, något som blivit tydligt även i tidigare fall. I det uppmärksammade fallet där en ung kvinna fick en flaska upptryckt i slidan, trots att hon tryckte ihop benen och protesterade, tolkade domaren hennes beteende som blyghet. En samtyckeslag är ett steg på vägen och kan fungera normerande, men kommer inte lösa alla problem. Det är tydligt att det behövs omfattande utbildningsinsatser inom rättsväsenden, men även för exempelvis poliser och socialtjänst som också kan komma i kontakt med både utsatta och förövare.

Men för att på allvar komma till rätta med våldtäktskulturen i vårt samhälle krävs mer genomgripande insatser. Redan i förskola och skola utvecklas tendenser som gör att en del pojkar beter sig sexistiskt mot flickor.

Därför behöver alla elever få utbildning i genus, icke-våld, demokrati och mänskliga rättigheter – och därmed också de pedagoger som ska utbilda barnen. Därtill måste sex- och samlevnadsundervisningen bli obligatorisk i lärarutbildningen så att alla pedagoger är rustade att möta dessa frågor i skolans vardag, vare sig det är i klassrummet eller på rasten. Våldet är en del av ett större sexualpolitisk problem som handlar om en skev syn på kvinnligt och manligt och på sexualitet, en bild som gör sig påmind dagligen på alltifrån sexistiska reklamaffischer till hatbrott mot personer som inte uppfattas passa in i heteronormen.

Sex- och samlevnadsfrågor måste få ett mer centralt perspektiv i välfärdspolitiken. Det saknas i dag en samordning av kunskaper och resurser för hur olika professioner och instanser kan arbeta med dessa frågor.

Inte heller alla människor har möjlighet att vända sig någonstans med frågor och rådgivning kring sexuell problematik. Människors sexuella hälsa ska inte bero på bostadsort eller ekonomi.

Feministiskt initiativ vill därför att sexualrådgivningsmöjligheter ska finnas inom alla landsting och ingå i den ordinarie vårdpengen. Vi vill också inrätta ett nationellt resurs- och kunskapscentrum för sex och samlevnadsfrågor. Det är dags för ett helhetsgrepp om sexualpolitiken och den måste grunda sig i ett brett, preventivt arbete, med resurser som motsvarar problemets allvar och omfattning.