Om antalet bostäder i Malmö hade ökat lika mycket som befolkningen sedan 1990 skulle det funnits drygt 20 000 fler bostäder, enbart i Malmö. I hela Skåne råder det brist på bostäder, framför allt brist på hyresrätter. Det skulle behöva byggas 5 000–6 000 bostäder varje år i Skåne, men det byggs bara cirka hälften. Enbart för att täcka unga vuxnas behov krävs mer än 10 000 bostäder i Malmö-Lund-regionen. Länsstyrelsen talar om en bostadsmarknad som gått i baklås.

Vi ser bostadsbristen genom att allt för många stängs ute från bostadsmarkaden, och andra blir inlåsta på samma bostadsmarknad. Unga som ska lämna föräldrahemmet får inte tag i en bostad. Och den som redan har en bostad men behöver flytta kan inte komma vidare. Vi vill flytta ihop, och vi vill flytta isär, vi vill bo större eller mindre. Vi vill bo nära utbildning och vänner, eller behöver flytta till jobb.

Vi ser också att bostadsbristen är hinder för tillväxt och utveckling, inte bara för enskilda utan för hela samhället. Arbetsgivare har svårt att rekrytera arbetskraft, unga tvingas tacka nej till utbildningsplats när det inte finns någon bostad. Bostadsbristen hämmar tillväxt och rörlighet. Swedbank har gjort beräkningar som visar att kostnaden för ökat utanförskap och minskad tillväxt uppgår till 5 miljarder per år, enbart i Malmöregionen.

Nyproduktionen av hyresrätter har aldrig varit så dyr som nu. Det är rimligt att det ska kosta mer att bo i en nybyggd bostad än i en äldre lägenhet. Men skillnaden har aldrig varit så stor som nu. Det är ju absurt när en nyproducerad tvåa på 60 kvm i Malmö och Lund kostar cirka 8000 kronor i hyra. Det är samma boendekostnad som en fullt belånad villa i tremiljonersklassen. Den som redan har en bostad, men funderar på att flytta till mindre eller större boende, tänker sig för både en och två gånger innan man slår till och flyttar.

Allt fler pratar om att vi fått ett miljonärsprogram istället för ett miljonprogram. Bostadspolitiken har under några decennier övergått från att vara en politik med sikte på allas rätt till en bostad till en marknad med vinnare och förlorare. Bostadsrätter och villor stöds med 40 miljarder årligen i form av ränteavdrag och rot-avdrag för badrums- och köksrenoveringar. Hyresgästerna får stå för alla kostnader själv. Bortsett från att det är orättvist leder det till att det byggs för få bostäder, folk har inte råd att flytta in och då är det inte lönt att sätta igång bygget. Det leder också till att äldre hyresrätter renoveras med kraftiga hyreshöjningar som följd. Samtidigt ser vi en grogrund för slumvärdar att sko sig på bostadsbristen och människors nöd att skaffa tak över huvudet.

Sällan har det varit sådant skriande behov. Inte bara av bostäder utan också av politik, en bostadspolitik som utgår från att alla har rätt till en bostad till en rimlig kostnad. Den rådande politiken där bostadfrågan är en privatsak som ska lösas på marknaden har nått vägs ände. Nu måste politiken i stat och kommun ta sitt ansvar för en fungerande bostadsförsörjning.

Det behövs en politik som lägger fast mål för bostadsbyggandet och ger förutsättningar för att nå dit.

Riksdag och regering måste ta det yttersta ansvaret. Man måste avskaffa den orättvisa beskattningen av hyresrätten. I avvaktan på rättvisa villkor behövs en investeringsstimulans för öka byggandet av hyresrätter. Kommunerna måste bli bättre på att använda sina kommunala bostadsbolag för ökat byggande. Genom att erbjuda rimliga villkor för markupplåtelser kan kommunen stimulera fram fler hyresrätter med vettiga hyror. Byggbranschen måste klara att pressa ner sina kostnader. Långsiktigt ägande av bostäder är trygga investeringar för seriösa fastighetsägare.

Valets viktigaste frågor brukar vara ekonomi, välfärd och jobb. Bostadsfrågan handlar om samtliga. Nu är det dags för politikerna att gå från ord till handling.