I år är det valår. Men inga större vallöften utlovas för kvinnojourernas arbete från de politiska partierna. SFT rundringning i länet visar att de flesta kommunerna ger bidragen till kvinnojourerna ett år i taget. Något som försvårar jourernas långsiktiga arbete. Det skapar en extra oro – då man aldrig kan vara helt säker på hur mycket man får eller om man får något stöd över huvud taget.

– Vår ansökan om verksamhetsbidrag för 2014 skickade vi in i mars i år, före sista ansökningsdatum 31 mars. Och i bästa fall får vi pengarna till hösten. Om vi nu får några. Det kan vi aldrig veta. Det är en väldig osäker tillvaro, ett lotteri, säger Elisabeth Christvall från kvinnojouren i Vallentuna.

Dessutom ska kvinnojouren i Vallentuna också skicka en verksamhetsberättelse före årets slut. Behövs mera pengar är det projekt som gäller. Detta, menar flera jouren i länet, leder till att mycket tid och energi som annars kunnat lagts på kärnverksamheten istället läggs på pappersarbete och kommunikation med kommunernas byråkrati.

– Vi kan inte bygga verksamheten på enbart frivilliga kraften, det funkar inte. Vi jämförs med vilken fotbollsförening som helst, det är i den kategorin vi söker, säger Elisabeth Christvall.

Även kvinnojouren Åkersberga och Österåker berättar om liknande problem. Där får man inte ens några pengar för verksamheten av kommunerna. 40 000 kronor i föreningsbidrag per år är allt.

– Det räcker till att utbilda våra medlemmar. För verksamheten får vi inte en krona. Det är ett ständigt jagade efter pengar, säger Margareta Olin, ordförande.

Istället är de hänvisade att söka pengar av staten för sin verksamhet. Där är bidragen oftast bundna till olika projekt.

– Vi ska utveckla metoder att hjälpa kvinnan, det har vi redan gjort. Vi ska utveckla metoder för statistik, det har vi redan gjort. Hur många år ska vi hålla på att söka samma saker?

Det bästa vore, menar Margareta Olin, om de kunde få en ekonomisk grund för hålla verksamheten i gång.

– Och veta att vi har det från år till år.

En kommun där politikerna inte bara pratar om att kvinnojourens viktiga arbete är Sollentuna. Tillsammans med Täby och Danderyds kommun har Sollentuna gått mot strömmen i länet. I Sollentuna har i år den lokala kvinnojouren för första gången fått sitt verksamhetsbidrag beviljat för två år framåt.

– Det blir en tryggare planering, vi vet att vi kan ha personalen kvar och vi kan då fokusera på vår kärnverksamhet. Det är skönt att alla fall få en andhämtningspaus, säger Siv Gustavsson från kvinnojouren i Sollentuna.

Nu täcker inte kommunens bidrag alla kostnader som kvinnojouren har utan en stor del av inkomsterna kommer genom generösa bidragsgivare och uthyrning av lägenheter för skyddat boende.

Hur kommer det sig att ni fick politikerna att ändra sig?

– Ett idogt arbete att påverka politikerna i Sollentuna över blockgränserna, men det finns en medvetenhet hos både de röda och de blå politikerna om jourens arbete och villkor, säger Siv Gustavsson.

Nu är det ju bara två års bidrag. Täby och Danderyd har tre år. Vad skulle fler år betyda för er?

– Det absolut bästa vore om vi kunde få lika lång tid som kommunen gör vid upphandlingar, inom till exempel äldreomsorgen. Men nu ska vi ju pröva de här två åren och funkar det bra så får vi hoppas på en förlängning.

Någon utfästelse för längre tid mellan ansökningarna kan kommunalrådet i Sollentuna, Lennart Gabrielsson (FP), inte ge.

– Det är klart att man kan resonera om det och varför det ska vara två år och inte fler. Vi tyckte det var ett steg åt rätt håll.

Du kan inte ge ett vallöfte på fem år?

– Nej, vallöftet är givetvis att kvinnojouren, under förutsättning att de fortsätter ha så engagerade kvinnor som de har i dag, kommer att fortleva mer än fem år.

Han tycker att det vore bra om fler kommuner följde Sollentunas väg och menar att det är ett enkelt sätt att förbättra villkoren för jourerna.

– Det är ett rätt stort och bökigt jobb att hålla på med de här ansökningarna hela tiden.

Det mest akuta och svårlösta problemet för kvinnojourernas arbete i länet är bristen på lägenheter för skyddat boende. Olga Persson, förbundssekreterare i Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR, berättar att på grund av den allmänna bostadsbristen och att många av de utsatta kvinnorna även blivit ekonomiskt utsatta har de mycket svårt på bostadsmarknaden.

– Man bygger inte lägenheter för människor som inte har så mycket pengar eller har betalningsanmärkningar.

Många kvinnor och barn blir då kvar i skyddat boende. De har ingenstans att ta vägen.

Olga Persson ger annars beröm för att Alliansen satsat pengar, men kritiserar dem samtidigt för att satsningarna till så stor del hamnat på fel saker och i så stor utsträckning i projektform.

– Vi får projektpengar men mäns våld mot kvinnor är inte ett projekt.