Till Stockholms kulturnämnd!
Trots att de är barnkulturåret i år är det många barn och ungdomar som inte kommer att få se en enda teaterföreställning. Det vill en rad teatergrupper ändra på och ger några förslag.
Barnkulturåret 2014 är det många barn och ungdomar i vår stad som inte kommer att få se en enda teaterföreställning. Det vill vi ändra på.
Hindren är främst ekonomiska och organisatoriska, men även brist på kunskap och information kan vara ett problem. Rent ekonomiskt är det förstås ett stort slöseri att de föreställningar för barn och unga som produceras med ekonomiskt stöd från staden inte når sin publik. Inte minst för oss som lagt ner stor energi på att skapa verkligt god teater för det uppväxande släktet känns detta som ett misslyckande som vi vill göra något åt. Därför denna skrivelse.
I dag finns Kulan som en hemsida som förmedlar information om aktuella teaterföreställningar och Kulanpremien subventionerar teaterbesöken med 50 kronor per besök. Detta är utmärkt, men vi kan konstatera att denna information inte är tillräcklig. Trots att information finns når den inte ut till dem som berörs på förskolor och skolor. Detta innebär att vi på teatrarna måste lägga ner ett mycket stort administrativt arbete på att nå ut till vår publik.
Vi måste bygga upp och underhålla olika nätverk och ombudssystem, som ständigt förändras och därför måste förnyas och uppgraderas. Även administrationen av Kulanpremien kräver en hel del arbete. Tidigare när det fanns kultursekreterare i stadsdelarna besparades vi mycket av detta arbete. Vi kunde ganska enkelt få beställningar på ett stort antal föreställningar. Även i dagens situation skulle kultursekreterare utgöra ett viktigt komplement till Kulan.
Ett annat avgörande hinder är pengar. Det kan tyckas konstigt i ett rikt land som Sverige. Särskilt som biljettpriserna på barn- och ungdomsteater är låga och dessutom subventioneras med 50 kronor per besök. Ändå möts vi ständigt från både förskolor och skolor av argumentet att pengar saknas.
De kulturpengar som finns går snabbt åt och den enskilda läraren har ingen egen kassa att ta ur. Att kräva av föräldrarna ska bidra är inte heller rimligt med tanke på familjers olika ekonomiska villkor.
Tanken har slagit oss att det i själva verket inte skulle kosta särskilt mycket för staden att öka subventionen till en nivå så att de flesta biljetter kunde erbjudas gratis eller nästan gratis. Det finns kommuner där barn- och ungdomsteater erbjuds gratis till förskolor och skolor med gott resultat. Att undersöka hur andra kommuner försökt lösa detta problem tror vi kan vara av intresse.
Vi föreslår mot bakgrund av ovanstående att kulturnämnden förutsättningslöst utreder alla möjligheter, organisatoriska och ekonomiska, att effektivisera och underlätta det administrativa arbete som teatergrupperna i dag måste lägga ner för att få publik till sina föreställningar.