• I morgon kanske vi åker spårtaxi över Götgatan i Stockholm. Eller också inte.
Fria Tidningen

Framtiden liknar ingenting

Det finns en utbredd föreställning att framtidens samhälle blir som dagens, bara lite bättre. Men det hindrar oss från att staka ut riktningen mot en omställning, skriver Billy Larsson.

Begreppet presentism används inom humaniora och innebär att nutida värderingar får utgöra måttstock för att värdera människor som levt under andra historiska epoker. Presentism kan leda till att man ser Bellman som sexist med pedofila drag. Astrid Lindgren blir en tvivelaktig figur; hur kunde hon låta Pippis pappa vara en tjock ”negerkung”? Och att man på 1900-talet mätt kranieomfång hos samer, det är ju ren rasism!

I måttlig dos kan denna bakåtblickande presentism ha sina poänger, men svagheterna tar ofta överhand. Istället för att upptäcka något intressant blir presentismen lätt en feelgood-strategi. Med drag av triumfatorisk glädje förbryllas utövaren av att människor i andra tider uppenbarligen inte varit särskilt förståndiga och blir stolt över den egna bristen på fördomar. Därmed blir presentismen en form av brist på empati.

Dessutom saknas insikten att även de uppfattningar som nu tas för givna kommer att omprövas. Snart är det vår tur att stå där med dumstruten. Det vill säga, om några decennier kommer även de nu förhärskande synsätten att framstå som begränsade. Kanske är det just samtidens uppfattning om att ha genomskådat alla fördomar som man då gör sig lustig över.

Presentism innebär alltså en form av samtidsöverskattning som försvårar förståelsen för mänsklighetens utvecklingshistoria. Men samtidsöverskattandet kan även riktas framåt.

Den framåtriktade presentismen innebär att man tror att framtiden kommer att vara som nu, bara lite annorlunda och antagligen till det bättre. Då ser Sverige om 30 år ut som nu, fast med bättre skola, mindre miljöproblem, lägre arbetslöshet och en hel del ny teknik.

Men den framåtinriktade presentismen har ett problem. Nästan det enda vi kan vara säkra på om framtiden är att den kommer att vara mycket olik hur vi har det nu.

Tänk på Sverige år 1900, år 1950 och år 2000. Oerhört olika samhällen. Hur kommer världen att se ut år 2050? Kanske har världen då fått sitt första kärnvapenkrig, eller inte. Kanske finns USA, eller så finns bara de olika delstaterna. Kanske har Kina kollapsat av sin egen miljöförstörning, eller så har Kina blivit världens dominerande land. Och kanske har klimatförändringarna gått så långt att planetarisk ingenjörskonst börjat användas. Ingen vet vad som väntar oss.

Och år 2100. Kanske är då världssvälten utrotad, eller så är svälten värre i spåren av klimatförändringar och andra påfrestningar. Kanske har vi ett världsparlament, eller inte. Kanske har vi i snitt 4 timmars arbetsdag, eller så jobbar vi 10 timmar. Kanske bor nästan alla människor i städer, eller så är det tvärtom: vi har tvingats ut på landsbygden för att odla upp marken; marken under granåkrarna, förfallna köpcentra och gamla bensinmackar.

Framtidens samhälle blir alltså annorlunda, men på vilket sätt det blir annorlunda vet vi inte. Kanske till det sämre, kanske till det bättre, ingen vet.

Men två förändringar av global karaktär kommer att bestå. Världen kommer att fortsätta att vara global i meningen att det kommer att finnas möjligheter till snabb information om läget på olika platser. Vi kanske inte kan resa som i dag – vem vet om det finns bränsle till flyg – men vi kommer att få kunskap snabbt om andra världsdelar. Och den vetenskapliga kunskapen från vår egen samtid, att jorden fungerar som en biofysisk helhet, kommer vi inte heller att förlora.

Om man vill bidra till en bättre värld, hur förbereder man sig då bäst inför en osäker framtid? Viktigt är att ta ut en tydlig kompassriktning. Och en modern kompass bör rymma globalt inriktade värderingar. Vi har redan med oss liberala värderingar kopplade till demokrati och mänskliga rättigheter. Men i den globala värld vi lever i behövs kompletterande ledstjärnor.

De långsiktiga konsekvenserna av hur vi lever nu är att vi försämrar de grundläggande livsförutsättningarna. Allra mest gör vi det genom att ändra atmosfären och minska den biologiska mångfalden.

Tre logiska slutsatser går att dra utifrån den insikten. Solidaritet med kommande generationer är en nödvändig del av en modern uppfattning om rättvisa – vi bör inte försämra livsförutsättningarna för framtidens människor. Samma sak gäller nu utsatta människor. Vårt sätt att leva tär på jordens resurser och försvårar välståndsutveckling hos världens fattiga, och så kan vi inte ha det. För det tredje vet vi nu att vi är beroende av naturens resurser på ett sätt som inte varit möjligt att förstå förrän under de senaste 50 åren. Naturens skafferi är inte oändligt. Därför måste vi komma bort från överexploatering och se till att naturen blir en långsiktig hållbar resurs och källa till livskvalitet.

Vårt välstånd är alltså inte bara vår angelägenhet. Det finns där delvis på andras bekostnad. Det drabbar kommande generationer, fattiga människor och naturen. Insikten bör leda till ändrade värderingar.

Sakpolitiska beslut bör därför vägledas inte bara av värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter, utan också analyseras utifrån konsekvenser för kommande generationer, globalt utsatta människor och våra naturresurser. Då har vi de bästa ledstjärnorna inför en oviss framtid.

En framtid där politiskt beslutsfattande för första gången i vår historia behöver styras av vetenskaplig kunskap om långsiktiga konsekvenser på global nivå. En gigantisk utmaning, men med förändrade värderingar kanske vi kan hantera den.

För att förstå att sakpolitik behöver styras av tydliga och nya värderingar behöver vi dock vara kloka nog att genomskåda den framåtriktade presentismens lockelse – tron att framtidens samhälle kommer att vara ganska likt det vi har nu.

Fakta: 

Billy Larsson är fil dr i psykologi och initiativtagare till Radikalisera klimatpolitiken.nu.

Fokusfrågor

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Direktsänd civil olydnad

Den direktsända dokumentären Disobedience Live tar tittaren med på en resa från Sverige till ockupationen av en tysk kolgruva.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu