Energi och ego i En obekväm uppföljare
Film är det bästa sättet att nå ut med ett starkt budskap, tycker Al Gore. I den nya filmen En obekväm uppföljare ställer han frågan om vi är beredda att göra omställningen som krävs för att rädda klimatet. Men når budskapet fram? Vi passade på att fråga några klimataktivister och forskare om vad de tycker om den nya filmen.
Det är elva år sedan den före detta amerikanske vice-presidenten Al Gore kom med sin första film En obekväm sanning som gav klimatfrågan ett större genomslag och gjorde Al Gore till något av en klimathjälte. Nu visas uppföljaren An Inconvenient Sequel: Truth to Power, med den svenska titeln En obekväm uppföljare, på biograferna.
Mycket har förändrats sedan debuten. Klimatfrågan är inte längre ett okänt ämne för publiken och Al Gore står en bit ifrån den formella politiska makten i USA. Men hans engagemang står fast och i filmen riktar han fokus mot energiomställningen. Klimatkrisen kan lösas med omställning till förnyelsebar energi menar han, och reser runt världen för att försöka påverka miljöpolitiken. När Trump har lämnat Parisavtalet är det upp till folket att engagera sig i klimatfrågan.
Filmen tar oss med till de smältande isarna i Arktis, och till Miami, som presenteras som den första staden där klimatförändringarna nått västvärlden i form av zikavirus, orkaner och översvämningar och där stadens guvernör sätter upp hinder för att solenergi ska ersätta fossila bränslen.
Skrämmande miljöproblem visas upp, men även exempel på lösningar och möjligheter. Bland annat får konservativa Georgetown i Texas, som har gått över till förnybara energikällor, stå som exempel för att de lönar sig att ställa om rent ekonomiskt.
Föregångaren En obekväm sanning belönades med två Oscarstatyetter och bidrog till att Al Gore fick Nobels fredspris 2007.
Landets Fria frågar tre: Når budskapet fram?
Sophia Ersson från klimatinitiativet Stormvarning, som premiärvisade filmen på Stockholms filmfestival.
– Det här är bra för att det är lättillgängligt, den är upplagd för att kunna nå en biopublik och lockar till känslor. Klimatfilmer kan vara ansträngande att se på just på grund av att de innehåller så mycket information. Om filmen visas på bio är den upplagd för att nå en större publik.
– Al Gore lägger ett stort fokus på sin egen roll i klimatpolitiken. Han framställer sig själv som en viktig aktör och många frågar sig om filmen kan vara en uppstart till en valkampanj för Al Gore. Samtidigt kan en man med hybris väcka intresse för klimatfrågan utanför miljörörelsen. På så vis är det en väldigt viktig film.
– Vi behöver fler klimatfilmer och fler samtal, det är viktigt att inte fastna i kritiken. Al Gore kan bidra till att göra klimatfrågan viktig i politiken och utanför miljörörelsen.
Arvid Bring är hydrolog och forskare om klimat- och vattenförändringar, främst i Arktis. Han forskar även om konflikter och samarbeten kring vatten och undervisar i förhandlingar om internationella vattenresurser både i Sverige och utomlands.
– Det är oerhört gripande scener. Han använder flera exempel på väldigt påtagliga vardagliga effekter av klimatförändringar så som översvämmade gator, stigande tidvatten och kraftiga regn. Det är en poäng som jag tycker är viktig. Det är genom förändringarna i vattencykeln som vi kommer att känna av klimatförändringarna rent konkret.
– Några exempel han tar upp som rör min forskning är tropiska infektionssjukdomar, som kommer att nå breddgrader som tidigare varit skonade från den typen av sjukdomar. Ett annat exempel är sambandet mellan konflikter och tillgång till vatten. Filmen illustrerar vikten av att vanliga medborgare tar initiativ i sina organisationer och där de arbetar så att politikerna förstår att det finns ett tryck underifrån.
– Fokus ligger på den ekonomiska lönsamheten av att ställa om till förnyelsebar energi vilket kan vara lite förenklande, men filmen kan kanske tack vare detta nå de som inte redan är övertygade.
Jens Börjesson är miljöaktivist och verksam i nätverket Klimatfronten.
– Trots år av ett uppriktigt genuint engagemang i klimatfrågan tycks Al Gore stå och stampa. Om problemet var att vi inte sett tillräckligt med animerade stapeldiagram eller välklippta filmer om klimatförändringarna, skulle problemet förmodligen vara på väg att lösas vid det här laget.
– Under en del av filmen får vi följa när Al Gore skickligt manövrerar omkring i rummen under förhandlingarna till Parisavtalet. Samtidigt väcks ett obehag, att en enskild person, utan något demokratiskt mandat, genom sina personliga kontakter och några telefonsamtal kan avgöra världens framtid.
– På ett sätt förkroppsligar Al Gore den rika världen i konflikten kring klimatförhandlingarna. Bekymrat vädjar han till Indien att avstå från sin energiutveckling. Till svar får han knivskarpa argument om klimaträttvisa. Gore förstår inte detta, istället för att göra upp med globala nords ekologiska skuld och förfördelning ska det hela lösas med lite överföring av teknik.
– Al Gore har dock rätt på en punkt. För att motverka klimatförändringarna måste vi bygga upp en stark internationell rörelse som driver på omställningen. Men den måste vara förankrad i solidaritet med globala syd och rikta eggen mot den ekonomiska makt som har allt att vinna på att saker förblir som de är.