Situation: Svensk flagga på bokomslag. Flaggan har vridits halvvägs så att det gula korset istället blir ett kryss. En symbol vars grafiska innebörd står för förbud. Denna symbol är talande för vad Kristian Lundberg i sin nya litterära reportagebok, som han själv benämner anklagelseskrift, undersöker och utvecklar. Förbud som i gränsdragning, indragning och utestängning.

Det här är inte mitt land består av en samling debattartiklar, essäer och reportagetexter som Lundberg publicerat i olika tidningar de senaste åren. Han rannsakar ett Sverige som vänt sina utsatta individer ryggen, och som enligt författaren kommit att bli en alltmer avhumaniserad plats där solidaritet och empati inte längre är självklart. Ett Sverige med en blå regering som ersatt välfärd för alla med välfärd för vissa. Han diskuterar flyktingpolitik, fattigdom, klass, kvinnomisshandel, psykisk ohälsa, prekariat och andra därtill vidkommande saker. Och vanmakten över det rådande politiska klimatet går inte att ta miste på. Ibland skildras ett personligt öde, som ett möte på förvaret i Åstorp med en person som blivit utvisad, ibland görs en mer objektiv analys. Samlingen känns som Lundbergs korståg mot ett land vars politik och retorik han inte längre känner igen, eller kan sympatisera med. Han ger röst åt dem som inte har möjlighet att göra sig hörda, de människor vars kroppar bär alla dessa öden. Det är ofta vackert och det är ofta tungt, precis som det brukar vara på Lundbergs territorier, men ibland blir det väl utdraget, väl utläggande. Rent språkligt är boken en typisk Lundbergare; hans poetika klangbotten är lika okränkbar som alltid. Den allvarsamma ödesmättade tonen likaså, och det råder inga tvivel om relevansen i det ärende han går: det dekonstruerade människovärdets ärende, dess önskan om återupprättelse. Sammantaget är det mycket dyster läsning, men det får man helt enkelt förhålla sig till när det gäller Lundberg. Något jag tidvis anar är dock en lite beskäftig ton som jag inte är säker på att jag tycker om, men det blir väl lätt så med den här sortens text; om författaren inte vore tjänstvillig, hur skulle texten ens kunna bli skriven menar jag. Vem skulle ge dessa människor röst utan att vara mycket engagerad? Ingen.

Tätast känns de personliga möten Lundberg skildrar och som jag önskar vore fler. Men jag måste påminna mig om att Det här är inte mitt land är texter skrivna vid olika tillfällen med olika slags form. Alltså inte en linjär dokumentärroman, utan mer journalistisk essäistik. Och en viss textlig yvighet till trots är ansatsen värd all respekt: ett rop i natten om att gemene man ska vakna och se sig om, inte blunda, inte glida in i den trygga varma sömnen i det trygga varma hemmet och tro att allt löser sig.