För den genomsnittliga bokläsaren är Christina Ouzounidis måhända inte så bekant. Hen är nämligen dramatiker och regissör och har länge varit en av de drivande krafterna bakom Teatr Weimar; ett Malmöbaserat scenkonstkollektiv som inriktar sig på att undersöka och utveckla teatern som konstform. Ouzounidis innehar just nu en doktorandtjänst på Teaterhögskolan i Malmö och nyligen släpptes sju av hennes dramer i bokform på Modernista; samlingen Lögner. Där ingår bland annat Heterofil; den av hennes pjäser som förmodligen fått störst genomslag hittills och som uppfördes för ett par år sedan. Texterna i Lögner utmanar på olika vis ett normativt tänkande där världar och roller kastas om. Det är Heterofil-texten jag har roligast med eftersom den är så träffande, men Lögner är över lag en bok med många bottnar som fascinerar. Inte på grund av att jag råkar älska teater, det vore att förenkla, utan för att texterna är utmanande och angelägna. Det är inte utan anledning Ouzounidis räknas in i skaran av Sveriges ledande nutida dramatiker. Hennes pjäser rör i fenomen som makt, hierarkier, privilegier, skuld, normativitet och familjesystem.

De tre pjäserna Vit, rik, fri, Lagarna och Ordet Kött korresponderar med varandra samtidigt som de skiljer sig mycket åt. I dessa leker Ouzounidis med antika mytiska gestalter som Agamemnon och Ifigenia och med filosofiska och bibliska attribut. En annan text (Town Bloody Hall, andra akten) kretsar kring den amerikanska dramatikern Norman Mailer. I den tredje texten (Heterofil) sätts hela den normativa apparaten under lupp i ett våldsamt undersökande av vithet, heterosexualitet, homosexualitet och västvärldsprivilegier.

Ouzounidis har viktiga saker att säga oss. Hennes rollfigurer har sällan namn utan heter 1, 2, 3 och så vidare. Tiden är upplöst och scenanvisningarna få, och hen väjer inte för obekväma ämnen. Jag önskar att de som frånsäger sig läsning av dramatik och lyrik för att det verkar svårt skulle ta sig tid att läsa Lögner. Det är nämligen ett så pass intressant verk, visserligen med poetisk laddning men också med långa passager på så kallad vanlig prosa där viktiga saker avhandlas. En behöver inte ha dille på dramatik eller ha sett dramerna på teater för att få stor behållning.