Recension


Litteratur
Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne
Av: Olga Ravn
Förlag: 10tal bok
I svensk översättning oktober, 2013
Översättare: Henrik Swahn

  • I sin debutbok Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne skriver Olga Ravn om sin längtan att vara till bortom det sexualiserade,
Skånes Fria

En stark uppgörelse med kvinnokroppen

Redan när jag slår upp inlagan till Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne av den danska poeten Olga Ravn tänker jag att detta inte är vilken bok som helst. Arton bröstvårtor på ett fotografi i sepia tittar tillbaka på mig och i de följande nio sviterna boken utgörs av föreställer jag mig dessa som varje diktsvits amma, varje diktsvits beskyddare, kanske möjliga ögon för Olga Ravns uppgörelse med en kropp som blir till, förändras, konstitueras, kultiveras, begärs, men som önskar någonting annat. Fri antar jag. Från idéer, föreställningar och myter liksom könsbundna funktioner, attribut och begränsningar. Kroppen i Ravns diktvärld är delvis ett monstrum som avger sekret, menstruerar och har ägglossning; en flickrest som åldras och ett anatomens studieobjekt samtidigt med en mottagare för självlidelse, förakt och förhoppning. Det diktjag som finns talar till sig själv, men även till ett du. Ett du som dock förblir diffust, kanske för att det är inkarnerat i jaget helt enkelt.

Olga Ravn har mig vid de första raderna av sin bok och suggestivt förlöper vårt möte sida för sida, svit för svit. Det är något speciellt i att möta egensinnigt märklig dikt som samtidigt är öppen och tillgänglig – under förutsättning att läsaren stannar ett slag med den. Språket beter sig nämligen som slog det mot sig själv i en rytmisk, kontrarytmisk, konkav och konvex rörelse på en och samma gång, i sitt manifesterade av den kamp Olga Ravn verkar vilja iscensätta, och att slarvläsa Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne vore att begå våld på hela upplevelsen.

Färgen röd löper som en (just) röd tråd från början till slut, som om vi forslades i ett malande tuggande inferno av kött, arv, tillblivelse, motstånd och ordlekar som nedan för mina tankar till den svenska poeten Katarina Frostenson:

röddygnets röda rödor dygnrödan röd,

och röttrödande dygnrödor röddygnet rödorna,

rött dygnar röddygnet, rött rödande rödor röddygnets röda helt rött till det röddygnade.

rör rör med rött rör helt tätt med rött, rör helt tätt med röd.

(ur sviten Grammatiskt obehag)

Så småningom landar det i en förteckning av artonhundratalsläkaren Astley Coopers medicinhistoriska landvinningar över den kvinnliga kroppen, vilket i synnerhet rör bröst och deras funktioner:

…// hen samlar in bröstvårtor för att dokumentera deras utveckling, från spädbarnet till den 24-åriga kvinnan, hen är inte intresserad av en vårta över 24, här upphör alla hans översikter, vid det, kanske, färdigutvecklade, eller åldrande, bröstet…//…

(ur sviten Front is matter)

Jag är inte förtjust i epitet som gurlesk, flicklitteratur och liknande, men kan sträcka mig till att säga: Olga Ravn vidrör en erfarenhet som är allmängiltig för såväl unga flickor som vuxna kvinnor: Den att som bärare av en kvinnokropp tvingas förhålla sig till en historia av objektifiering, klassificering, sexualisering, skam, synd och mytbildning. Vare sig en vill eller ej. Kvinnokroppen har tveklöst varit objekt genom historien oftare än vad manskroppen har, och Olga Ravn petar i detta så att det gör ont:

Min tråd byter ut sig själv. Jag återskapar mig själv i ett enda långt TÄRANDE. Flickan står långt inne i rösten, långt inne i munnen. Halvdold, ägd.

(ur sviten Degens gröna kristall)

Fakta: 

Olga Ravn

Olga Ravn är dansk poet, översättare och kritiker född 1986. Hen skriver litteraturkritik för bland annat Klassekampen, Information och Femina. Jag äter mig själv som ljung fick stor uppmärksamhet när den gavs ut i Danmark förra året.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Yahyas dikter skriker av ursinne

Recension

I höstas utkom en diktbok i Danmark skriven av en 18-årig danskpalestinier vid namn Yahya Hassan, och ingenting skulle bli sig likt. Varken för författaren, litteraturvärlden eller för den danska allmänheten. Helena Lie har läst Yahya Hassans bok som utkommer i svensk översättning i vår.

Skånes Fria

En armé av älskare kan inte förlora

Recension

När Queers read this delades ut på en prideparad på 1990-talet var det för att uppmana queers att organisera sig mot det heteronormativa samhället som lät aids skörda liv efter liv. Nu ger Lesbisk pocket ut manifestet på svenska.

Skånes Fria

Allt annat än lögner från Ouzounidis

Recension

Dramatikern och regissören Christina Ouzounidis har samlat några av sina dramer i bokform. Det är lättåtkomligt och angeläget konstaterar Helena Lie.

Skånes Fria

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2022 Fria.Nu