Med skoningslös hand beskriver Hassan sin uppväxt i en familj där faderns brutala våld håller alla medlemmarna i skräck, där Allah dikterar varje beslut och öde, där marginalisering, kriminalitet och stigma blir varje förorts boendes vardag och där Hassans vanmakt och hat gent-emot såväl sin far som den kultur denne representerar växer sig större och svartare för varje dag och slussar honom in i kriminalitet, droger och våld redan vid tolv års ålder.

Jag måste lägga ifrån mig boken flera gånger under läsningen för att kunna värja mig mot det ursinne som slår ur dess sidor likt våldsamma havsvågor. Ett ursinne som är lika delar smärta. Dikterna är skrivna i versaler boken igenom utan nåd, hänsyn eller filter. Som om Hassan i megafon skrek: Titta för helvete! Se! Fatta!

Jag förstår hans angelägenhet och behovet av att berätta sin historia, so far so good, och Hassan är ofta en skicklig diktare. Han skriver rytmiskt, allitterande och bildrikt med prosadikter som är öppna, oinställsamma och sällan överlastade. Någon tvekan om hans talang hyser jag alltså inte. Men, och det är här den kritiska punkten ligger, som gjort att Yahya Hassan dels lever med hot och ständigt livvaktsskydd, dels förskjutits av sin familj: När han häcklar den kultur han härstammar ifrån, sina släktingars och/eller andra invandrargruppers fysiska attribut, leverne och tro undrar jag. Är det verkligen sin egen blick Hassan lägger på sig själv och de sina eller är det omvärldens, det vill säga den rasifierande blick som icke-vita möter i ett land där majoriteteten är vit och normen är vithet? I detta fall blicken från ett land där invandrarfientliga partier är lika naturaliserade som ”en lille en” till lunch. Boken rymmer så mycket smärta, hat och förakt, men jag är osäker på vems detta egentligen är.

/…/JEG ELSKER JER IKKE FORÆLDRER JEG HADER JERES ULYKKE

JEG HADER JERES TØRKLÆDER OG JERES KORANER

OG JERES ANALFABETISKE PROFETER

JERES INDOKTRINEREDE FORÆLDRE

OG JERES INDOKTRINEREDE BØRN

JERES SKAVANKER OG JERES BØNNER OG JERES BISTAND

JEG HADER DET LAND SOM VAR JERES

OG DET LAND SOM BLEV VORES

DET LAND SOM ALDRIG BLIVER JERES

OG DET LAND SOM ALDRIG BLIVER VORES/…/

↔Ur Yahya Hassan

Samtidigt har Yahya Hassan all rätt till sin upplevelse och sin historia, liksom jag har rätt till min och du till din. Men jag tvivlar på metoden. En bör förvalta sin röst med omsorg, inte göda de krafter som vill förgöra en, men risken är att Hassan gör detta. Det är bara att googla runt lite på rasistiska sajter för att få detta bekräftat.

Debatterna går heta både i Danmark och Sverige kring Yahya Hassan, och snart i andra delar av världen förmodar jag, då fler översättningar är på gång. Boken har väckt enormt mycket uppmärksamhet för sitt kontroversiella innehåll och Hassan har rosats för både sitt mod och sin diktning (just den här veckan ligger debattens fokus på att den kontaktperson som nämns i boken, Louise Østergaard, som Hassan även hade en relation med vid sexton års ålder, nu har släppt en bok om deras kärlekshistoria). Men han har även kritiserats hårt för sitt bitvisa nedsättande och ibland rasistiska språk, och jag frågar mig: Kommer Yahya Hassan att kunna stå för dessa formuleringar om ett par år när han blivit lite äldre, har fått distans och fler litterära verktyg att tillgå? Samtidigt har han i och med denna bok blivit insläppt i den danska kulturvärmen, fått en plats, en status, en position och det återstår att se på vilket vis han förvaltar det.

Yahya Hassan säger själv på förlagets hemsida: ”Det er min historie. Der er ikke så meget at rafle om. Ærlighed var præmissen. Og det er så blevet en digtsamling og ikke en selvbiografi, for det er poesi, jeg føler indeni. Det er det univers, jeg tænker i. Det er det, der påvirker mig.”