Det hela börjar i samma stund som mensen gör sitt intågande i en ung kvinnas liv. Och med den mensvärken, som kan variera från ingen till så hårda smärtor att en spyr och svimmar, och det är bara något en får acceptera och anpassa sig efter med ständiga värktabletter i plånboken. Många unga kvinnor får p-piller utskrivna enbart på grund av stora menstruationssmärtor.

Sedan oskulden. Detta att det ”ska” göra ont när en som fittbärare har omslutande samlag första gången. Dessutom ska det blöda. Att bara lite mer än en tredjedel av alla kvinnor blöder när de har omslutande samlag första gången och att många av dessa förmodligen inte ens borde blöda då slidkransen är en töjbar del av de slemhinnor som liksom alltid vid omslutande sex behöver bli kåta, våta och mjuka först, det talas det inte lika mycket om.

Redan där, redan i närmast prepubertal ålder, vet flickor, accepterar flickor, att deras könsorgan är och kommer fortsätta vara förknippade med smärtor – obehagliga men ofrånkomliga.

Detta accepterande av underlivssmärtor internaliseras, och sedan är det kanske dags att föda barn. Då dyker plötsligt ytterligare en social aspekt upp: strävan efter att föda ”så naturligt som möjligt”. Helst utan något smärtstillande alls. Eventuellt går lite lustgas an, men helst inte. Som om något annat så smärtsamt tillstånd ska uthärdas utan den smärtlindring som finns tillgänglig?

I min bokhylla står en bok om Att föda barn. I den står det mycket om smärta. Om att som kvinna acceptera och ”gå in i smärtan”, att inte vara rädd för den. ”Många kvinnor upplever så stor smärta att de tror att de ska dö, men efteråt upplever de att de var fasligt duktiga som uthärdade” står det inte ordagrant, men det är ungefär poängen.

 – Acceptera smärtan i underlivet, kvinna. Som vanligt.

Så först ska vi godta återkommande mensvärk, sedan att sex kommer vara smärtsamt men något vi får genomlida för att det blir bättre sen, och till sist får vi veta att dödsångestframkallande smärta vid förlossning är något positivt.

 Nu rapporteras det förfärat om att hälften av alla som fött vaginalt får bestående förlossningsskador som påverkar såväl livskvalitet och sexliv. Och folk står undrande över det faktum att många väntar i fem år med att söka hjälp för dessa skador.

 Men varför söka hjälp för smärtor som vi genom hela livet fått veta är ”naturliga” och ”helt normala”?

 Jag är inte ett dugg förvånad.