Fördjupning


Essä

  • För att undvika en planetär kollaps måste vi gå med på vissa försämringar för egen del – vilket vi kanske gör om vi inser att det är bra för andra. På bilden: Vesuvius vid midnatt (1868) av Albert Bierstadt.
Fria Tidningen

Rysk roulett med framtiden

Människan har svårt att hantera den globala uppvärmningen. Men en moralisk pliktkänsla kan bli vägledande om vi utvidgar de mänskliga rättigheterna till framtida generationer, skriver Billy Larsson och Bengt Brülde.

I den senaste rapporten från FN:s klimatpanel som släpptes i september 2013, framhålls att konsekvenserna av den globala uppvärmningen är allvarliga, och de kommer att fortsätta i hundratals och tusentals år.

Problemet är att detta har vi vetat i decennier, utan att vidta tillräckliga åtgärder. Vi behöver därför förstå varför så lite har gjorts, för att sedan göra annorlunda. För vår del menar vi att psykologiska hinder förklarar varför det är så ytterst svårt att stoppa den globala uppvärmingen. Vi menar också att det bästa lösningsförslaget kommer från moralfilosofin.

Psykologiska hinder

För att börja med psykologiska hinder. Låt oss prata klarspråk. Människans förnuft lämpar sig inte för att hantera den globala uppvärmningen. Hot som människor är lämpade att hantera kännetecknas av ett eller flera av följande saker.

• För det första att det rör sig om snabba förändringar som leder till att vi blir så rädda att vi spontant motiveras till kraftfulla åtgärder. Människors reaktioner efter kärnkraftsolyckor kan vara exempel på detta.

• För det andra är det bra om vi har tidigare erfarenheter av hotet. Erfarenheter som gör att vi dels har minnen av hur illa det kan gå om vi inte vidtar tillräckliga åtgärder, dels att vi har kunskaper om vilka lösningar som kan vara effektiva. Årliga översvämningar av vattendrag kan vara exempel på det.

• En tredje sak som underlättar åtgärder är att de som drabbas är identifierbara individer så att vi får medkänsla med de drabbade. Kom ihåg hur vi reagerade efter tsunamin i Thailand.

• För det fjärde är det bra om det går att peka ut vem som genererar hotet så att särskilda personer kan hållas ansvariga och bekämpas. I krig finns det ofta en formell person som bär det yttersta ansvaret för ordergivning och kan därför hållas ansvarig.

Inget av dessa villkor är uppfyllda när det gäller global uppvärmning. Det är en långsam process och vi har aldrig varit med om att förebygga den tidigare. Ansvarsdiffusionen ­– alltså oklarheten om vem eller vilka som ska ses som ansvariga för att vidta åtgärder när många är inblandade – är enorm eftersom det är miljarder människor som genererar för höga utsläpp av växthusgaser.

Som den amerikanske psykologen Dan Gilbert uttryckt saken: den globala uppvärmningen saknar mustasch.

De som drabbas värst är människor som ännu inte är födda, och ofödda människors kommande lidande är det svårt att känna medkänsla med. Dessutom finns det fördelar kopplade till det som genererar utsläpp. Vårt shoppande, vårt resande och vårt köttätande – nog är det trevligt och inte så lätt att ge upp.

Utifrån ett förnuft styrt av personliga för- och nackdelar är prognosen därför lätt att ställa när det gäller hanteringen av klimatfrågan: vi fortsätter leva som hittills så länge det går. Vi känner viss oro för klimatförändringarna, vi hoppas att ny teknik ska lösa problemen och vidtar vissa åtgärder, men åtgärder som är otillräckliga. Därmed spelar vi rysk roulett med mänsklighetens framtid, utan att förstå vidden av vad vi gör. Det är den sorgliga slutsatsen och den situation som vi lever i.

Men den insikten behöver inte leda till uppgivenhet. Tvärtom kan den inspirera till att tänka nytt. Det finns en lösning, som mestadels kommer från filosofer, som skulle kunna skapa motivation för radikala åtgärder. Det handlar om att utgå från den sida av det mänskliga förnuftet som är moralisk.

Utvidgade rättigheter

En välgrundad moraluppfattning kan överskrida den ”psykologiska närsynthet” som kännetecknar vårt känsloliv (att vi bryr oss mest om det som ligger nära i tid och rum). Den så kallade moraliska cirkeln har vidgats kraftigt under det senaste århundradet. I dag är det därför självklart för de flesta av oss att vi har moraliska plikter mot alla människor, inklusive fattiga människor i främmande länder. Tanken att alla människor har vissa rättigheter (som rätt till en dräglig levnadsstandard) finns till exempel inskriven i FN:s olika konventioner, liksom tanken att detta ställer krav på oss alla.

Vid närmare eftertanke är det ganska självklart att den moraliska cirkeln inte bara bör innefatta alla nu levande människor utan även framtida generationer: om det inte spelar någon roll ur rättighetssynpunkt var man råkar vara född, kan det inte heller spela någon roll när man råkar födas. Detta innebär att ett dokument som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna även bör omfatta kommande generationer.

Tanken att framtidens människor har grundläggande mänskliga rättigheter får förstås konsekvenser. Klimatförändringarna måste då – tillsammans med vårt överutnyttjande av andra resurser såsom tillgångarna på färskvatten, jordbruksmark och haven – betraktas som hot mot till exempel rätten till liv och till en rimlig levnadsstandard. Och om vi medvetet försätter framtida generationer i en situation där möjligheten att leva drägliga liv är dålig (alltså betydligt sämre än i dag), då måste detta betraktas som en massiv och storskalig rättighetskränkning.

En global etik som denna innebär att vi som överutnyttjar jordens resurser har en stark moralisk plikt att minska vår påverkan, åtminstone så länge som åtgärderna inte ger oss själva svåra liv, men möjligen mindre bekväma.

Utvidgade mänskliga rättigheter ger oss alltså en plikt att minska våra utsläpp av växthusgaser till en nivå som forskarna anser är långsiktigt hållbar. En sådan plikt ska dock inte uppfattas som att varje individ som genererar för höga utsläpp av växthusgaser genom personliga beslut ska minska sina utsläpp. Hållbara utsläpp innebär att gå från dagens runt 10 ton koldioxid/svensk till neråt ett ton vilket är ytterst svårt att lyckas med på egen hand. Man måste därför också gå via politiska beslut, till exempel ekonomiska styrmedel som påverkar beteende och konsumtionsmönster.

Därför är åtgärder på nationell nivå viktiga. Men det är de individer som genererar för höga utsläpp som bör ses som primära ansvarsbärare snarare än länder. Staten är alltså ett verktyg som medborgarna använder för att genomföra det som moralen kräver av oss att vi genomför. Och eftersom individer som har för höga utsläpp har ett ansvar för att minska dessa, gäller det oavsett i vilket land man bor.

Därför har även medborgarna i utvecklingsländerna ett ansvar för att förespråka åtgärder mot den del av den inhemska befolkningen som genererar för höga utsläpp. För om rika kineser anses ha rätt att köra stora bensinslukande bilar, hur ska vi då motivera att vi i Sverige bör åka kollektivt?

Moraliska plikter

Det är alltså människor med för höga utsläpp snarare än rika länder som har en plikt att vara motorn i förändringsprocessen eftersom individerna inom samma land kan generera högst olika utsläppsmängder. Rent metodologiskt är det dock förmodligen bäst att utvärdera utsläppens omfattning på nationell snarare än på individuell nivå. Och tempot i en sådan omställning av samhället i klimatvänlig riktning bör inte bestämmas av vad andra länder gör eller inte gör, utan ske utifrån en bedömning av att omställningen inte sker så snabbt att den påtagligt försämrar vår egen livskvalité.

Därmed bryts nånannan-ismens förlamande tankestruktur, det vill säga att motivera otillräckligheten i de egna åtgärdena med att andra länder minsann är värre och att det är de som bör göra mer. Vi tar då som land ansvar för att ställa om vårt eget samhälle till hållbara utsläppsnivåer istället för att klaga på andra, vilket gör att vi kan bli en inspirerande förebild. Och eftersom det är individen som ytterst är ansvarsbärare och inte nationen duger det inte att inrikta sig på utsläppen från det som produceras i Sverige. Utan utsläppen som måste ner är de som vi som individer ger upphov till, och det oavsett om produktionen skett i Shanghai eller Skövde.

Genom att erkänna en sådan plikt gör vi därför inte bara en insats för drägliga villkor för kommande generationer, vi räddar även oss själva från moralisk kollaps. En sådan plikt överskrider också de psykologiska hindren eftersom människan har en stark känsla för att vilja göra rätt: att göra rätt innebär en personlig tillfredställelse genom att vi då kan känna oss som bra människor och dessutom leder det ofta till uppskattning från omgivningen. Därmed är grunden lagd för att en process kan uppstå i samhället där vi erkänner kommande generationers rättigheter, och att sådana rättigheter ger implikationer för hur vi som lever nu bör agera.

Vi formar alltså ett samhälle som tar de mänskliga rättigheterna på större allvar än vad som sker nu, och låter dessa rättigheter dessutom utvidgas. Vilket innebär att vi går från dagens läpparnas bekännelser om att stoppa klimatförändringarna för våra barn och barnbarns skull, till att denna, för närvarande, till intet förpliktigande retorik börjar styra realpolitiken. Detta innebär en förskjutning av värderingar som blir en revolution i mänsklighetens utveckling – men en oblodig sådan eftersom den är mental.

Annorlunda slutsatser

Slutsatsen här är annorlunda än vad som präglar svensk politik. För partierna har en sak gemensamt: de kräver inga försakelser av väljarna i solidaritet med de som drabbas av den livsstil som de flesta svenskar har.

För att få partierna att våga föreslå klimatvänliga åtgärder som kan leda till livsstilsförändringar och lägre privat konsumtionsnivå har vi initierat nätuppropet radikaliseraklimatpolitiken.nu. Undertecknarna accepterar åtgärder som kan leda till vissa försämringar för egen del om de kan antas komma de människor till godo som drabbas av klimatförändringarna. En solidaritetshandling med utsatta människor och kommande generationer alltså.

För det behövs en ny solidaritetsrörelse. En rörelse som värnar kommande generationers intresse i dagens värld. För som Paul Harris skriver i sin bok World ethics and climate change: ”Mänsklig överlevnad och världsomfattande etik går hand i hand; det är osannolikt att vi kan ha det förstnämnda utan att ha det andra.”

Fokusfrågor

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu