Hella Collett har varit involverad i verksamheten sedan 2002, både genom att själv repa där med sitt band och genom att fungera som en slags ideell arrangör. Samlat in hyra, betalat den och fixat saker i lokalen som larm och lås. Men nu är det sista ordnat i replokalen på Stora Nygatan. Sofforna har slängts på tippen, det gamla pianot har släpats ut genom den låga porten och banden har hämtat sin utrustning.

– Jag kommer aldrig riktigt att vänja mig vid tanken på att vi inte har den längre, säger hon med en blick på den K-märkta porten och med ryggsäcken full av hänglås som inte längre behövs.

Anledningen till att replokalen, som under åren har huserat bland andra Soundtrack of Our Lives och Timo Räisänen, inte kan användas längre är att de har fått nya grannar.

– Tidigare hade vi bara kontor som grannar. Så vi har anpassat oss, men vi har anpassat oss efter kontorstider.

Replokalen har använts efter klockan 17 på vardagar och under helgerna, vilket står i kontraktet med Västerstaden som förvaltar fastigheten. Men när huset bredvid byggdes om till lägenheter började problemen. En granne med lägenheten närmast replokalen klagade på buller och miljöförvaltningen kom och mätte nivån på andra sidan väggen från replokalen.

– Vi hade inte en chans. Buller från musik får gå upp till 25 decibel och gör man en mätning går det över det. Ett samtal ligger ungefär på 60 decibel och en konsert på 100, förklarar Hella Collett som förutom att själv spela i band arbetar som ljudtekniker.

De fick möjlighet att lösa problemet så att grannarna inte skulle störas, och fick fram till dess spela till klockan 19 om kvällarna. Men eftersom de fortfarande hade även kontor som grannar lämnade det endast ett hål på två timmar att repa under. Det var inte hållbart. Att isolera var alldeles för dyrt och inte ens med en renovering för flera hundratusen kunde de vara säkra på att grannarna inte utsattes för buller. Den enda utvägen blev att be Västerstaden att häva kontraktet.

Hella Collett har full förståelse för den hyresgäst som klagade på bullret, och det var delvis därför de gav med sig när de insåg att de inte skulle kunna isolera lokalen själva. Men hon ser stängningen som en del av något större.

­– Det känns som att gentrifieringen har vunnit mark på detta. Vi måste kunna ha en stad som lever och inte ta död på det som folk flyttar in till staden för att kunna ta del av.

Att replokaler och livescener förflyttas från stan tror hon på sikt också kommer att påverka den svenska musikmarknaden.

– Finns det inga platser att gro på blir det ingen bredd, och då finns det bara Carola och Idol till slut.

Vad som nu händer med de åtta band som har hållit till i lokalen i närheten av Kungsportsplatsen är i många fall osäkert. Vissa har hittat tillfälliga platser att spela på, andra letar fortfarande. Hella Collett letar också, hon vill gärna hitta en ny lokal som kan fungera på liknande sätt. Som en plats att gro på för nya band.

– Man får så mycket från varandra och kan hjälpa varandra. Det är viktigt med ställen där man får styra lite själv också.

Men att hitta centrala lokaler med rimlig hyra att husera en replokal i är inte helt enkelt. Målet är att hitta någon inom spårvagnsnätet, många är unga och har inte bil att ta sig utanför stan med. En lösning hon ser skulle kunna vara att ha fredade zoner för kultur i staden, där det är tillåtet med mer störningar än på andra ställen.

– Det måste finnas plats att utöva kultur i stan också. Det är framtidens musiker som drabbas annars.