Sverige 2013. Vi ser poliser registrera romer endast utifrån deras etnicitet. Vi ser Migrationsverket besluta om massdeportationer av människor till länder där det pågår krig. Vi ser polisen använda ren och skär rasism i sina REVA kontroller. Vi ser ett Europa där fascismen växer sig stark igen, och nynazistiska pogromer bränner romska byar i Östeuropa.

Vi ser allt detta och vi hör stöveltrampen. Mitt i detta Sverige 2013 bestämmer sig några modiga invånare i Stockholms södra förorter att visa civilkurage och säga; det ska inte hända igen. Flera hundra lokalbor sluter upp bakom demonstrationen den 15 december mot den ökade nazistiska aktiviteten i Kärrtorp. Eleverna är trötta på att få svastikor sprayade på sin skola. Barnfamiljer är trötta på att vara rädda för att nazister genomför militärliknande träningar i svarta uniformer på den lokala idrottsplatsen.

Mitt i denna manifestation av civilkurage bestämmer sig nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen för att attackera den helt fredliga barnvagns-manifestationen med knivar, påkar, glasflaskor, smällare och bengaler. Antifascister på plats lyckades mota tillbaka attacken. Kanske såg flera av dem minnesbilder flimra förbi från sin uppväxts nittiotal när flyktingförläggningar brann i Sverige, John Hrons misshandlade ansikte innan han blev dränkt i en sjö, minns skräcken att som barn behöva vara rädd för Lasermannen för att de själva hade mörkt hår. Kanske såg de dessa minnesbilder flimra förbi när de bestämde sig för att försvara demonstrationen med det våld som krävdes för att de själva eller barnfamiljerna inte skulle bli grovt misshandlade av Sveriges mest militanta nazistgrupp. Den dagen hördes inte stöveltrampen i fjärran, utan de stod där mitt framför ögonen.

För vi har hört stöveltrampen förr. Vi ser att återigen riktas frågan om våldet till den förtryckte, och inte förtryckaren. Är det rätt att försvara sig med våld? Vi menar att självförsvar mot nynazistiska attacker kan endast betecknas som just självförsvar. Nazisterna försöker med deras attacker skrämma oss till tystnad. Vi har sett det förr.

Kanske kom Joel just den dagen den 15 december till Kärrtorp för att han var just trött på detta våld. För att han var trött på att behöva förklara än en gång för sitt barn varför man måste akta sig för nazister om man har brun hud. Trött på att behöva förklara varför man i Sverige delar upp människor. Joel greps några dagar efter händelserna i Kärrtorp. Han har suttit häktad i isolering i över 6 veckor nu. Joel är en pappa, en arbetskollega, en vän och en kamrat. Han var den dagen tvungen att använda våld i självförsvar. För han har hört stöveltrampen i hela sitt liv och vill inte att hans barn ska växa upp i ett Sverige där flyktingförläggningar brinner. Han ville inte se det hända igen.

Vi vet att ni hör också stöveltrampen, och tillsammans ska vi se till att solidariteten är starkare än deras hat. Frige Joel! Antifascism är alltid självförsvar. Låt det aldrig hända igen.