I veckan kunde vi läsa att Göteborgs tingsrätt friat en misstänkt gärningsman från våldtäkt eftersom det inte gått att bevisa att han haft för uppsåt att våldta den kraftigt berusade kvinnan. Kvinnan befann sig i en utsatt situation men domstolen kunde inte fastställa att den misstänkte gärningsmannen förstått och utnyttjat kvinnans situation. Domen är bara en i raden av uppmärksammade våldtäktsdomar det senaste året.

De friande domarna har väckt kravet att införa en så kallad samtyckeslagstiftning. En sådan lagstiftning innebär kort att avsaknaden av samtycke för sexuella handlingar, oberoende våld, kan leda till fällande dom. Men problemen med friande domar ligger inte i sexualbrottslagstiftningen utan snarare i den praktiska tillämpningen i våra domstolar. Utan en djupare analys av könsmaktsordningen och patriarkala strukturer i samhället riskerar såväl nuvarande lagstiftning som en samtyckeslagstiftning att bli tandlös.

Så sent som 2010 presenterade en statlig utredning (SOU 2010:71) ett förslag på samtyckeslagstiftning i den svenska sexualbrottslagstiftningen. Kritik mot samtyckeslagstiftningen kom från bland annat advokatsamfundet, som pekade på bevissvårigheterna kring samtycke. Bevisningen i våldtäktsmål är ofta bristfällig. Vittnen saknas ofta och när rätten ska ta ställning till om samtycke förelegat, menar kritikerna att det kan finnas risk för ökade kränkningar av offrets integritet genom frågor om uppträdande eller om intima detaljer kring sexakten.

Styrkan med en samtyckeslagstiftning, som lyfts fram av förespråkarna, är att den kan ha en normerande effekt genom att lagstiftaren markerar att allt sexuellt umgänge kräver samtycke. Något som inte verkar vara en självklarhet när man läser den senaste tidens domar.

Arbetet på en antidiskrimineringsbyrå förutsätter att vi förhåller oss kritiskt till rådande maktordningar och normer i samhället. Diskriminering är en konsekvens av förtryckande maktstrukturer i samhället. Synen på sexualbrott präglas fortfarande starkt av patriarkala föreställningar om kön och sexualitet, vilket reproducerar bilden på villiga offer och förvirrade gärningsmän. Ett exempel på det är det så kallade dominanssexmålet från Lunds tingsrätt där den misstänkte frias trots att offret ett flertal gånger skrikit nej och gjort motstånd. Rättens bedömning är att mannen tvingat sig till samlag med kvinnan, men att det inte går att visa att mannen haft uppsåt till våldtäkt. Sätter man inte våldtäktsdomar i relation till samhällets könsmaktsordning riskerar vi att fortsatt reproducera en samhällelig våldtäktskultur i det svenska rättsväsendet, ett svek mot såväl offer för sexualbrott som rättssäkerheten.

Regeringen har nu gått ut med nyheten att de väljer att utreda nuvarande sexualbrottslagstiftning efter att flera riksdagspartier krävt en samtyckeslagstiftning.

Oavsett vilken väg lagstiftaren väljer i det fortsatta arbetet för en skärpt sexualbrottslagstiftning anser vi att det måste kombineras med omfattande utbildningsinsatser för alla verksamma inom rättsväsendet. Ett icke-diskriminerande rättsväsende är en grundpelare för varje demokratiskt samhälle. Idag finns ingen möjlighet att komma åt rättsväsendets kränkningar av redan utsatta grupper utifrån diskrimineringslagstiftningen, vilket vi ser som en allvarlig brist i lagstiftningen. Därför är det av största vikt att ställa krav på aktörerna inom rättsväsendet. Kompetenshöjningen ska omfatta samtliga diskrimineringsgrunder och genomsyras av ett intersektionellt perspektiv. För att leva upp till de grundläggande mänskliga rättigheterna måste Sverige se till att den strukturella diskrimineringen inom rättssystemet upphör. Våra krav är ett första steg på vägen.