En vinterdag 2002 strax utanför Vittsjö i norra Skåne. Hans Jannesson bär in ved till kaminen, precis som han gjort så många gånger tidigare. En syssla som tidigare inte tagit mer än två timmar.

– Plötsligt blev jag segare och segare, fick ta massa pauser och jag orkade inte, säger han.

Han anade då att det var hepatit C-viruset som hunnit ikapp honom. Det virus som han tror sig fått ett tiotal år tidigare. Minnet är fortfarande färskt. En kompis som varit över i Köpenhamn erbjöd honom droger att injicera.

– Jag hade alltid egna sprutor men han löste fixen i sin pump och slog över lösningen i min och det var fullt tillräckligt. Jag tänkte inte på det.

Att han senare fick reda på att hans vän burit på viruset innebar ingen större oro. De flesta i de missbrukskretsar där han rörde sig bar på smittan. Det var inget man tänkte på, säger han.

När han hämtade andan tio år senare insåg Hans Jannessons att det var dags att kolla upp vad smittan kunde innebära. Han for ner till vårdcentralen i det lilla samhället och fick ett lugnande besked: att det inte fanns något fog för oron. Att det gick att leva hela livet med viruset.

– Om det var okunskap eller vad det var vet jag inte.

Hans Jannesson visste själv bättre men lade ändå oron åt sidan och tänkte inte mer på det. Tills ett år senare då han lades in på sjukhus för navelbråck.

Beskedet från läkaren i Helsingborg var nedslående. Att operera bråcket var inte aktuellt. Istället pekade han på ett spindelformat mönster av blodådror på ena axeln. Ett tecken på att levern var i dåligt skick. Inte heller någon läkemedelsbehandling var aktuell. Hans lever skulle inte klara av en operation för navelbråcket eller den tuffa läkemedelsbehandlingen mot hepatit C, enligt läkarna på infektionskliniken.

– Jag fick veta att det enda alternativet var en levertransplantation.

Efter en tid hittades en lämplig donator och levern kunde bytas ut mot en frisk. Men viruset fanns kvar i blodet. Och skulle orsaka inflammationer även i den nya levern. Om inte den tillgängliga behandlingen gav resultat.

– Det gick bra till en början men sedan sjönk både de röda och de vita blodkropparna.

Mer medicin sattes in med både sprutor och tabletter. Mindre kul, säger han.

– Det var frossa och huvudvärk och man orkade inte göra något. Jag satt bara hemma och var helt färdig.

En vecka före behandlingens slutdatum – efter 47 veckor – avslutade han själv behandlingen. Kroppen tog för mycket stryk och sa ifrån, säger han. Fortfarande lider han av värk i benen på grund av behandlingen men han klarade kampen mot viruset. Det glädjande beskedet från läkarna kom för bara en vecka sedan.

– De sa att jag var botad. Det kändes väldigt bra. Unga i dag förstår inte vad det innebär att ha hepatit C.