När EU-ländernas stats- och regeringschefer på torsdag samlas i Bryssel för årets sista toppmöte så står den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken i centrum. Det är första gången sedan 2008 som frågan finns med på agendan, och förväntningarna är från början högt ställda. Framförallt anser många att en ekonomiskt stark aktör som EU också borde ta ett större ansvar för den internationella säkerheten. Men enligt Jan Joel Andersson, forskare på Utrikespolitiska institutet, så är det ytterst tveksamt om veckans möte kommer att resultera i en stor och övergripande diskussion om EU:s roll i världen. Frågan är helt enkelt för kontroversiell.

– Det här är ett område där åsikterna verkligen går isär. Det finns de som vill ha EU enbart som en handelsunion, medan andra tycker att EU har en viktig roll att spela som säkerhetsbyggare. Det här en debatt som vi fortfarande har för lite av, säger han.

I frånvaro av politisk vilja att lyfta de stora frågorna har förhandsdiskussionen inför toppmötet istället till stor del kommit att handla om försvarsindustrin. Kommissionen presenterade i juli ett så kallat meddelande, där man la fram sin vision av framtidens försvars- och säkerhetspolitik. Där konstaterades att den europeiska försvarsindustrin förvisso har stora problem i form av krympande nationella försvarsbudgetar och minskad efterfrågan, men ändå är ekonomiskt intressant och värd att satsa på, inte minst med tanke på den rådande lågkonjunkturen. Branschen omsatte förra året sammanlagt 824 miljarder kronor, sysselsatte 400 000 personer, och genererade ytterligare en miljon jobb.

Meddelandet innehöll också ett åtgärdspaket för hur man ska gå till väga. I stora drag handlar det om att skapa standarder för försvarsmateriel (så att samma produkt kan säljas i hela EU), och att medlemsländerna ska kunna dela på kostnader och investeringar. Man vill också öppna upp marknaden för små och medelstora företag och satsa på forskning och utveckling; särskilt viktigt anses det att överbrygga gapet mellan civil och militär forskning, som i dag ofta använder sig av samma teknik. Slutligen vill kommissionen att försvarsindustrin i större utsträckning ska kunna ta del av EU:s olika program och fonder.

I dagsläget är EU:s försvarsindustri i huvudsak koncentrerad till sex länder: Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige. Enligt Jan Joel Andersson har Sverige ett stort intresse av att förändringarna genomförs, eftersom den svenska försvarsindustrin redan har infört många av dem.

– Sverige är ett av de länder som driver detta hårdast, och det har vi gjort under lång tid. Den svenska försvarsindustrin har redan genomgått den här stora omställningen, och står därför väl rustad. Många andra länder, som inte genomgått samma process ser det mer negativt och vill ha fortsatt nationellt skydd, säger han.

Men att satsa på försvarsindustrin är inte helt okontroversiellt. Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, tycker att det är problematiskt att man i så många länder ser försvarsindustrin som ett sätt att lyfta ekonomin.

– Vi tycker inte att man ska subventionera vapenindustrin med offentliga medel. Tittar man på andra branscher och industrier som skapar jobb så överlever de själva utan den typen av stöd, och bidrar dessutom ofta med något samhällsnyttigt. Vapenindustrin skapar upprustningstendenser och är inte sällan inblandad i tveksamma verksamheter.